State Street har börshandlade fonder (ETF), som marknadsförs under varumärket SPDR™ i USA och Europa. Under det varumärket, har de ett antal fonder som marknadsförs under paraplybeteckningen Dividend Aristrocrats.
Tyvärr är fondfamiljen SPDR Dividend Aristrocrats bara något av en ploj för att åka snålskjuts på det goda ryktet som en ETF, från ett annan fondförvaltare, har, (ProShares S&P 500 Dividend Aristocrats ETF (NYSE:NOBL)). En fond som blivit väldigt framgångsrik, både i popularitet och hur bra den fungerat.
State Street/SPDR "Dividend Aristrocrats"-fonder, fungerar inte alls på samma sätt som den ursprungliga ETFen de snott namnet från. Både begreppet Dividend Aristrocrats och ETFen NOBL har länge varit väldigt omskrivna i positiva ordalag, och det är lätt att luras att tro att State Strees ETFer fungerar likadant och är lika bra.
Att State Street döpt om alla sina fonder till något med SPDR i namnet, är också ganska missvisande. SPDR var ursprungligen namnet på deras mest populära fond. Men de övriga fonderna, är väldigt olika denna.
Dividend Aristrocats
Utdelningsaristrokrater, är ett mycket omskrivet begrepp, med en tillhörande investeringsstrategi.
För att ett bolag skall kallas utdelningsaristrokrat, så måste dess aktie dels vara med i S&P 500, och dels ha gett en, varje år, ökande utdelning under 25 på varandra följande år.
Investeringstrategin innebär att man enbart investerar i utdelningsaristrokrater, och använder alla utdelningar till att köpa ytterligare aktier, av samma sort, som gav just den utdelningen.
Det finns många studier som visar på att en återinvesterande totalavkastning, för aktier i bolag som är utdelningsaristrokrater, över lång tid går bättre än de flesta andra amerikanska bolags aktier.
Det finns ett index: S&P 500 Dividend Aristocrats Index, som omfattar alla utdelningsaristrokrater, viktade efter börsvärde, med (fiktiva) utdelningar återinvesterade som beskrivet ovan. Indexet ombalanseras i januari, april, juli och oktober. Detta index konstruerades av S&P, på uppdrag av fondförvaltaren ProShares.
Det har gjorts många studier över hur bra detta index går.
Resultatet av studierna har ofta visat att detta index, över lång tid, ger likvärdig, eller bättre, utveckling som andra index och andra investringsstrategier. Men att indexet har lägre volatilitet, än för andra likvärdigt snabbväxande index och strategier.
Det finns en väldigt framgångsrik ETF som följer detta index: ProShares S&P 500 Dividend Aristocrats ETF (NYSE:NOBL). Ursprungligen kallad ProShares Dividend Aristocrats ETF.
Någon liknande ETF finns inte tillgänglig för oss svenska småsparare.
Utdelningsaristrokrater som inte är riktiga utdelningsaristrokrater
Indexutvecklaren S&P Dow Jones Indices, tagit fram väldigt många index, som kallar sig något med "Dividend Aristrocrats". De flesta är framtagna på uppdrag av State Street, och är indexen bakom deras "Dividend Aristrocrats"-ETFer, det finns också andra fondförvaltare som baserat fonder på dem. Konstigt nog verkar UBS, än så länge, vara den enda med en fond baserad på det första indexet: S&P 500 Dividend Aristrocrats.
Dessa ETFer/index täcker olika geografiska områden, ESG poäng, och även olika storlekssegment av bolag efter börsvärde. Det ursprungliga begreppet Dividend Aristrocrats omfattar bara jättestora USA-baserade bolag.
Att utvidga begreppet utdelningsaristrokrat, så att det även kan gälla aktier utanför USA, är kanske en bra idé. Problemet med dessa index och ETFer, är att de också släppt på alla andra krav, inte enbart de geografiska. På så sätt åker de bara snålskjuts på begreppet, troligtvis utan att dela några av de positiva egenskaper, som forskning kring "riktiga" utdelningsaristrokrater visat på.
Om jämförbara höga krav skulle ställas på de aktier som ingår i de nya "Dividend Aristrocrats"-indexen, som i det ursprungliga begreppet utdelningsaristrokrat, så skulle nästan inga sådana index kunna skapas. Det skulle inte gå att hitta tillräckligt många bolag som uppfyller kraven, på de flesta börser utanför USA.
Utdelningskrav
Utanför USA, är det inte tradition att bolag sköter sina utdelningar likadant, som är vanligt i USA. De flesta börsbolag i USA, har som mål att alltid ge kontinuerliga och ökande utdelningar, även under svackor då bolaget inte går så bra (då går en högre andel av vinsten till utdelningar, än under bra år, det är inte ovanligt att Amerikanska bolag lånar pengar till utdelningar). Den Europeiska traditionen, för hur storleken för utdelningar skall bestämmas, är att utdelningen bestäms utifrån en fast andel av något vinst- eller kassaflödesmått. Ägandet av börsnoterade bolag utanför USA, har länge domineras av instutitioner och det finns väldigt lite aktieägare som är småsparare, dessa instutioner värderar andra egenskaper hos en investering högre, än en jämn och förutsägbar ström av utdelningar. Andelen småsparare aktiva på börserna i USA, har sedan 1920-talet varit väldigt hög, även om andelen fallit under de senaste decennierna. Dessa småsparare gillar bolag med en oavbruten ström med förutsägbara och alltid ökande utdelningar. Man kan jämföra ägarbilden i USA, med mer typiska länder, t.ex. Sverige, där småsparare inte ens i praktiken hade möjlighet att handla på börsen, förrän 1992, och det inte blev någorlunda enkelt att göra det förrän 1998. Även om svenska småsparare aktiva på börsen ökat explosionsartat (med startskott 1999, efter att Avanza fick sin nuvarande form), så dominerar fortfarande stora instutitioner svenskt börsbolagsägande.
S&P 500 har stränga, och annorlunda, urvalskriterier
Få börsindex, utanför USA, ställer lika höga kvalitetskrav på de bolag som får ingå, som för S&P 500.
De nya "Dividend Aristrocrats"-indexen, är baserade på andra S&P-index, som inte ställer i närheten lika höga krav på de aktier som ingår i dem, som för S&P 500.
Urvalet av aktier som skall ingå i S&P 500 är en manuell process, och indexet fungerar därför annorlunda än för alla andra index som S&P har, förutom de index de har som består av ett delurval från S&P 500, baserat på något ytterligare kriterie.
De flesta andra börsindex, som används idag, använder en helt automatiserad process för att välja vilka aktier som skall ingå.
Huvudmålet för S&P 500, är att aktieurvalet, skall återspegla USAs ekonomi. Med alla företagsbranscher som är aktiva i USAs ekonomi representerade. Urvalet av vilka bolag, som ska representera vilka branscher, är helt manuell. Det är helt enkelt en grupp experter i ett möte, som bestämmer det varje kvartal
I likhet med mer moderna index, så måste dock bolagen i urvalet, uppfylla en mängd fasta kriterier, som bland annat ställer krav på bolagets ekonomi, och hur lätt det är att handla aktien på börsen.
Viktningen av aktierna i indexet), sker efter börsvärde. Vilket går emot det uttalade huvudmål att indexet skall återspegla den amerikanska ekonomin. Vissa bolag väger tyngre på börsen, än vad deras branscher väger i USAs ekonomi, för andra bolag är det tvärtom.
Ett påstående som hörs ofta, är att indexfonder, och andra passiva fonder, går mycket bättre än aktiva fonder, eller om man har en aktieportfölj baserade på egen stockpicking. Generellt sett finns det ingen vetenskaplig grund för detta. Idén kommer från riktiga studier där man jämfört fonder, börsportföljer och urvalsstrategier, med indexet S&P 500, eller fonden Vanguard S&P 500, och där S&P 500, eller Vanguard-fonden, nästan alltid gett överlägsen avkastning, utom under korta perioder. Men sedan har många generaliserat resultatet från dessa studier, till att gälla alla index-fonder, passiva fonder, och index. Det finns också studier som visar att fonder med låga avgifter, generellt går bättre än fonder med höga avgifter, som har liknande inriktning; passiva fonder har ofta lägre avgifter.
Fonden Vanguard S&P 500, är inte tillgänglig för oss i Sverige. Men Vanguard har en likadan europeisk fond, som tyvärr kräver en väldigt hög förstainvestering, ganska höga minimiköp, och som bara går att köpa direkt från Vanguards europeiska dotterbolag.
Som tur är finns också en ETF, som är lättare att investera i för oss svenska småsparare: Vanguard S&P 500 UCITS ETF USD Dis.
Vanguards UCITS ETF-variant, följer S&P 500 lika bra, som de andra Vanguard S&P 500 fonderna, har lika låga löpande avgifter och ger samma utdelningar, vid samma datum. Men det finns tyvärr en spread-avgift (som uppstår när det inte redan finns några matchande köp- eller säljordrar, till den order man lägger, på marknaden, men en market maker omedelbart går in och lägger en matchande order till den man lagt, market maker för Vanguards fonder är Vanguard själva).
S&P 500 Dividend Aristocrats Index är likviktat
Som nämt ovan, så är ju S&P 500 Index viktat efter marknadsvärde.
S&P 500 Dividend Aristocrats Index, som består av de aktier, i S&P 500, som haft ökande utdelning i 25 år, är däremot likviktat.
Eftersom urvalet fortfarande baserat på S&P 500, bara med ett extra urvalskriterie ovanpå, så innehåller fortfarande S&P 500 Dividend Aristocrats Index bara bolag med högt marknadsvärde, och hög likviditet.
S&P 500 Dividend Aristocrats Index viktas också om fyra gånger om året.
Inte 25 år av växande utdelning.
De nya "Dividend Aristrocrats"-indexen kräver inte 25 år av växande utdelning. Det varierar hur höga krav på utdelningen aktieurvalet till de olika nya "dividend aristocrats"-indexen har. De har krav på mellan 7-20 års kontinuerlig utdelning, en del med krav på att ingen sänkning skett, andra med krav på årliga höjningar, men vissa bara att en utdelning skett.
SPDR eller SPY, den första börshandlade fonden
SPDR var ursprungligen en förkortning för Standard & Poor's Depositary Receipts.
Själva fonden kom till som ett svar på en rapport från Securities and Exchange Commission (SEC), som gällde börskraschen 1987, kallad Svarta måndagen). En bidragande orsak, till den kraschen, var att många finansiella instutitioner var tvungna att samtidigt sälja alla enskilda aktier i S&P 500, för att följa sina regler, i olika typer av försäkringar och andra produkter. Ett problem uppstod genom att olika bolag i indexet, hade olika efterfrågan, så säljordrar gick igenom ojämnt.
En del av problemet var alltså att S&P 500 inte kunde handlas som en enhet.
Därför gick ett antal aktörer, år 1993, ihop och skapade en börshandlade fond (ETF) som omfattade alla aktier i indexet.
Det innebär också att de skapade den första riktiga börshandlade fonden (ETF, Exchange-Traded Fund) i världen
Fonden var alltså inte ursprungligen tänkt som en sparprodukt, utan som ett hjälpmedel i den dagliga rutinen för olika finansiella tjänster.
Med daglig handel, i fonden, som en del av rutinerna för många stora instutitioner, var handeln i SPDR nästan garanterat lika stor varje dag. Så fonden blev lätt att köpa och sälja över börsen, med så gott som ingen väntetid. Dåtidens sparprodukter var inte lika enkla att handla. Sålde man en vanlig sparfond så fick man vänta minst en vecka innan man fick ut pengar, och andra sparproduktet innebar ofta oförutsägbara fördröjningar, ibland på flera veckor, mellan att någon behövde pengar, en avslutad sparprodukt, och när de till slut fick ut pengar. Därför växte den nya fondens popularitet bland vanliga sparare.
Den ursprungliga SPDR-fonden kallas nu för SPDR S&P 500 trust, och har tickern SPY, på New York-börsen.
Nästan samma produkt finns som en UCITS ETF från State Street, att köpa på Avanza. Men den är inte längre den bästa S&P 500 ETFen på marknaden (iaf inte för småsparare), och det existerar också, idag, en stor en mängd andra ETFer, med andra inriktningar.
Fotnot SPY är fortfarande en populär ETF bland mer avancerade Amerikanska småsparare. Men det är inte för att själva ETFen i sig är särskilt bra, utan för att det det vuxit fram en stor marknad i olika andra värdepapper runt SPY, t.ex. köp- och säljoptioner. Så om de t.ex. vill knåpa ihop en täckt köpotion för S&P 500, är det enklast att göra det med SPY.
