Ibland träffar Google konstigt rätt, som när de listade ut att jag skulle gilla den här låten och gav mig den som YouTube-rekommendation.
Jag brukar inte gilla den här typen av pratsång. Texten är låtsaspretentiöst konstig (det låter som om de hade kul när de skrev den, men jag kan inte avgöra om den är tänkt som ett självironiskt skämt, eller om den bara blev det), och den här typen av rock var uttjatad redan i början på 1980-talet, även om det händer en del verkligt innovativa saker i bakgrundskompet, som antyder att de som gjort musiken har en betydligt djupare musiksmak än de låtsas att de har.
När jag växte upp, så var punk inne, men jag gillar generellt inte punk (med undantag av några få låtar). Men jag gillar många av de artister som senare brukade klumpas ihop under beteckningen proto-punk, och det är vad den här låten påminner mig om. Även för många av de artisterna, var musiken på ytan, ytlig och primitiv, men någonstans i bakgrunden gömde ett musikaliskt djup, med komplexa influenser från jazz, blues och ännu äldre musik.
Jag gissar att de som gillar Wet Legs låt Chaise Longue, som de flesta antagligen är flera generationer yngre än mig, också skulle uppskatta en del proto-punk, med artister som Iggy Pop and The Stoogees, Lou Reed, Frank Zappa, Captain Beefhart och Nina Hagen (som nog får räknas som både proto-punk och punk + cabaret).
Kanske också en del låtar av Macy Gray . Fast jag lyckades inte den, av hennes låtar, som Chaise Longue påminde mig om, det var en experimentel låt med mycket ljudsampling och en ren musikstudieprodukt, som antagligen är omöjlig att framföra live.
