Jag skrev ett tidigare inlägg om hur man kan maskindiska renare, och oftast enklare.
Men vad går att maskindiska, och vad går inte att maskindiska?
Diskmaskiner blir varma, och maskindiskmedel är ofta starkt alkaliska, eller starkt sura. Det är inte allt som går att köra i dem.
Porslin och stengods
Porslin tillverkat före 1980-talet, bör aldrig maskindiskas, om den inte är uppmärkt för det.
Porslin som är tillverkat för maskindiskning är ofta märkt för det i botten, speciellt porslin från hemdiskmaskinernas barndom (1960-1980-tal).
I regel går det att diska vitt porslin från 1990-talet och framåt, även om det saknar märkning för det.
Övermålat porslin bör inte maskindiskas. [Porslin som är målat över glasyren. Glasyr är ett tunt glaslager på porslinet, som skyddar det som ligger under.] Då håller målningen inte länge, och färgflagorna kan vara hälsofarliga att förtära.
Porslin med förgylld dekor, är, i de sällsynta fall där det är lämpligt, märkt i botten om det är maskindiskbart.
Porslin och stengods med grön och röd glasyr, bör bara diskas om den är märkt att det går att göra så. De flesta sådana glasyrer tål inte maskindisk. En effektfull blekgrön glasyr (
celadon) och effektfull röd glasyr (
oxblod) innehåller ofta koppar, och det rekommenderas numera att man inte använder keramik med sådan glasyr till livsmedel.
Nytillverkat stengods gjord för livsmedel, går nästan alltid att maskindiska. Men sådan som inte är gjort för livsmedel går oftast inte att maskindiska.
Äldre stengods är lurigare, så där vågar jag inte ge några råd. Det är lätt att lura sig: t.ex. nytillverkade höganäskrus går att maskindiska (högsnäskrusen har en järn-baserad glasyr), medan inte alla äldre höganäskrus går att maskindiska (och höganäskrusen har under perioder tillverkats med mycket bly- och andra tungmetall-föroreningar i glasyren).
Trä och lergods
Trä och lergods är porösa material. När man kör dem i diskmaskinen så suger de upp vatten, och smuts, och maskindiskmedel.
Bägge materialen kan spricka i en diskmaskin, eller när de torkar efteråt, men oftast så förblir de hela.
Generellt så är det en dålig idé att köra något av trä eller lergods, som skall användas till livsmedel, i diskmaskinen hemma.
Att köra träredskap i diskmaskin är något som ofta görs i professionella kök. Men professionella kök har professionella redskap. Diskmaskinen diskar annorlunda än diskmaskinen hemma och träredskapen för proffsbruk är garanterade att hålla (och kostar mer).
Glas och emalj
Emalj
Emalj är bara ett glaslager på ett metallunderlag. Oftast finns det ett ofärgat översta glaslager, som skyddar allt under och mot allt under.
Så länge emaljen är hel, så gäller samma vid diskning som för glas.
Ofärgat glas
Om glasprodukten inte är gjort för att användas med livsmedel, även om den är tillverkad nyligen, så bör man inte maskindiska den. Risken är stor att glaset blir fult.
Äldre ofärgat glas blir ofta, med tiden, fult av att maskindiskas.
Ett undantag är ofärgade ugnsglas-produkter (glas som tål hög värme), tillverkat i Västeuropa, då de nästan alltid är gjorda av
borsilikatglas, som tål maskindiskning ypperligt. Men ugnståliga glasprodukter, kan också vara gjort av härdat sodaglas (som är billigare), som också kan gå att maskindiska, men man får då vara försiktig, eftersom det glaset kan explodera av snabba temperatursvängningar och av stötar. Ett extra lurigt varumärke är Pyrex, som för produkter gjorda i USA efter 1930, oftast är gjorda av ganska ömtåligt sodaglas (ibland inte ens härdat), men som för produkter gjorda i Europa, eller för Europa, är gjort av borsilikatglas av hög kvalitet. [ Pyrex är lite intressant, då det, 1915, var den stora genombrottsprodukten för bolaget
Corning Inc, som också tillverkar Gorilla Glass, glaset som använd i så gott som alla smarttelefoner. Corning är börsnoterade på NYSE och aktien går att köpa via Avanza. Aktien har alltid sett för dyr ut när jag tittat på den. ]
Kristallglas
Kristallglas skall aldrig maskindiskas.
Kristallglas innehåller nästan alltid bly, och gör de inte det, så är det någon annan giftig tungmetall som använts.
Det är inte bara att kristallglaset får en permanent ful, ofta vit och sträv, yta av att köras i diskmaskin, det gör också att blyet (eller vad det är för tungmetall som använts), också blir mer lätt för kroppen att ta upp, om man dricker eller äter något från kristallglaset.
Av samma skäl, så bör heller inte äta och dricka livsmedel med högt pH (t.ex. vin, juice, de flesta frukter, kolsyrade drycker), eller lågt pH (t.ex. kolsyrade drycker (nej, det är inte en felskrivning), de flesta bladgrönsaker, mineralvatten) ur kristallglas. Förutom att det gör kristallglaset fult, så är det dessutom ohälsosamt, ger med tiden blyförgiftning.
Speciellt påverkar bly och andra tungmetaller, hur barns hjärnor utvecklas. I länder som fortfarande tillåter vattenledningar av bly, så har de som vuxit upp i områden, eller byggnader, där vattnet leds i blyrör, betydligt lägre IQ. Kvinnor som länge vistats i sådan miljö, men inte längre gör det, får också barn med lägre IQ, eftersom blyet stannar kvar länge i kroppen, och fostret får en massa bly från mamman (graviditet är ett av få tillfällen, som mycket gammalt bly lämnar en kvinnas kropp).
Så använd inte kristallglas till livsmedel, annat än möjligen vid ytterst få riktigt festliga tillfällen, och låt aldrig barn och gravida äta och dricka från kristallglas.
Äldre glas för livsmedel och konstglas
På 1960-talet, så började det tillverkas glasprodukter, som var gjorda för att vara maskindiskbara. Men ända in på 1980-talet, så fortsatte omfattande tillverkning av glasprodukter, för livsmedel, som inte tål att diskas i maskin.
Glasprodukter avsedda för livsmedel (utom kristallglas, målat och färgat glas), gjorda på 1990-talet och framåt, i västvärlden, är nästan undantagslöst gjorda för att vara maskindiskbara. Men i andra delar av världen, där diskmaskiner är mindre vanliga, så tillverkas det fortfarande glasprodukter som inte tål maskindisk.
Man bör utgå från att konstverk av glas inte går att maskindiska.
Glas för laboratoriemiljö och industri
Glasprodukter gjorda för användning i laboratoriemiljö är, sedan 1950 (Duran glas), oftast maskindiskbara (oftast borsilikatglas). Men felaktig diskning kan lämna kvar spår av ämnen som kan förstöra experiment, provtagningar, och liknande. Kemikalier som finns kvar på glaset, kan också förstöra diskmaskiner, eller sådant som diskas efteråt. Det är bättre att överlåta sådan diskning till proffsen.
Glasprodukter gjort för industri-användning, rengörs efter de instruktioner som tillverkaren anger. De är ofta gjorda för att tåla väldigt speciella förhållanden, vilket ibland gör att de istället inte tål maskindiskning.
Mycket färgat glas går ej att maskindiska
Det är inte mycket färgat glas som går att köra i diskmaskin. Men det finns färgade dricksglas och glastallrikar, tillverkade från 1990-talet och framåt, som är gjorda för att tåla diskmaskin. Eftersom det är så ovanligt med färgat glas som går att maskindiska, så har de som går att diska, nästan alltid en märkning om det i botten.
Sverige var först i världen med
returglasflaskor, med den s.k. knoppflaskan 1881. Buteljerna blev snabbt färgade bruna för att skydda innehållet mot UV-ljus, framförallt för att öl och svagdricka blev riktigt stinkande om det utsattes för UV-ljus. Svenska bruna och, sedan 1949 (då allt det bruna glaset under en period använts slut för militärt bruk), olivgröna returbuteljer för öl, svagdricka och juice, är tillverkade för att kunna rengöras med starka rengöringsmedel, och går att maskindiska. De går ofta att känna igen på den tjocka godstjockleken, och de avrundade detaljerna. Några fina glasdetaljer skulle inte överleva på ett returglas. Svenska returglasflaskor har alltid varit märkta med tillverkare, först på halsen och senare på botten. 1900 började de märkas med tillverkningsår, från 1922 med en bokstavskod istället för årtalet i klartext. Buteljsamlande har periodvis varit en populär hobby, och mer ovanliga och åtråvärda flaskor har ibland förfalskat, men utan att vara lika tåliga som originalen.
Med undantag för förpackningsglas för livsmedel, så bör färgat glas aldrig lämnas till glasåtervinning, utan hanteras som deponi-avfall, eller t.o.m. miljöfarligt avfall.
Blått, grönt och gult glas, tillverkat före 1970-talet, är ofta uran-glas. De blir inte fula av att maskindiskas någon enstaka gång, men det gör att de släpper ifrån sig mer uran. Även när man inte blir tungmetallförgiftad av uranet, bör man inte vara allt för ofta i nära kontakt med sådant glas, p.g.a. den radioaktiva strålningen det ger ifrån sig. Slemhinnor (munhåla, läppar, hals, näsa, ögon, könsorgan, anal) är känsligare för radioaktiv strålning än hud, och bör aldrig komma i kontakt med uranglas. Olyckligtvis, så har det även tillverkats dildos i uranglas.
Rött glas innehåller ofta mycket kadmiumpigment, som är väldigt giftigt att förtära. Det finns även andra typer av rött glas, men de flesta röda glas är färgade med kadmiumpigment. Det är mindre vanligt, men rött glas kan istället innehålla guldpigment, kopparpigment eller selenpigment, metaller som det är lite ohälsosamt att förtära i för stora mängder (rent guld är inte upptagbart vid förtäring, men i vissa kemiska föreningar är det upptagbart och guld kan ge tungmetallförgiftning). Det är därför det numera inte tillverkas röda glasprodukter för livsmedelsanvändning, bara röda s.k. konstglas. Återigen, maskindiskning gör att glaset lättare släpper ifrån sig gifterna.
Målat och förgyllt glas
På så gott som allt förgyllt och målat glas, så börjar färgen, guldet, eller "guldet", flaga bort, om de maskindiskas.
Pigment för glasmålning är oftast inte särskilt hälsosamma att förtära.
Innan glas målas industriellt, så ångas det ofta med nickel, för att färgen skall fästa bättre. Glas som säljs riktat till de som har glasmålning som hobby, är också ofta behandlat på ytan med nickel. Nickel är starkt allergiframkallande, och nickelallergi är fortfarande ganska vanligt, även om det blivit mycket ovanligare i de yngre generationerna, efter att man förbjudit den tidigare omfattande nickel-användningen (läder, textilier, konservburkar, förnicklad metall, svetsfogar, metallegeringar &cetera).
Gjutjärn, kolstål, koppar, mässing och aluminum
Nej, bara nej!!!
Varken produkter i gjutjärn, kolstål, koppar, mässing eller aluminium går att maskindiska, de måste handdiskas.
Att maskindiska dem kan förstöra ofta mer än bara dem själva: en del av disken som är med samtidigt kan bli förstörd, och t.om. diskmaskinen kan bli förstörd.
Dessutom måste gjutjärn ofta stekas in igen, även när det bara handdiskas med diskmedel. Gjutjärn börjar också rosta lätt, och bör först torkas av, och sedan hettas upp, så att man blir säker på att ingen fukt är kvar.
Rent teoretiskt, men sällan i praktiken, så går det att diska aluminium eller koppar i diskmaskin. Men bara om varje del diskas utan någon annan disk i diskmaskinen, och att man inte använder något diskmedel eller sköljmedel (och att det inte finns kvar några rester av medel i maskinen), och att man har rätt typ av vatten, och att det inte uppstår någon galvaniska strömmar i diskmaskinen. Riskerna är inte värt det.
Teflonöverdrag, emalj, lack och liknande
En del aluminium-kokkärl har ett överdrag av teflon eller liknande, och tillverkaren anger att de går att maskindiska. Det räcker med minsta lilla prick, eller spricka, i det skyddande lagret, för att det inte skall stämma längre
Stålkokkärl med botten med kärna av järn, aluminium eller koppar
Många stålkastruller och -stekpannor, har en invändig kärna i botten av något bättre värmeledande material.
Oftast ligger kärnan mellan två hopsvetsade delar. Hur länge det går att maskindiska kokkärlet, beror på hur bra svetsen håller. Släpper svetsen det minsta lilla, så kommer det in vatten till kärnan.
Plast
Plast är lätt. Plastprylar för köksbruk, en är ofta märkta med en symbol, om de går att diska. Eller så står det "Diswasher safe". Det finns tyvärr ingen standardiserad symbol, så det kan behövas lite fantasi för att tolka den. Blanda inte ihop den med symbolen för
livsmedelsäkert, eller symboler för ugnsäkert (oftast en ugn med vågor uppåt i, eller en fläkt om prylen är speciellt för varmluftsugn)
Den vanligaste anledningen till att en plastsak inte går att diska, är att den inte tål värme. Så är du osäker, kör ett program utan uppvärmning (om det finns på diskmaskinen).
Plastprodukter skall vara märkta med en
återvinnings-symbol (en triangel med en siffra och/eller en bokstavsförkortning), som hjälper dig att återvinna dem rätt. Detta märke visar också om de går att köra i diskmaskin.
Det här betyder märkena som anger typ av plast
- ♳PET/PETE. Den plast som finns i PET-flaskor. Deformeras vid c:a 75°C. Kan bli deformerad i en väldigt het hushållsdiskmaskin, men är i princip diskmaskinssäker.
- ♴HDPE. Polyeten som går att maskindiska, men kan deformeras över 40°C. Placera högst upp i diskmaskinen, långt från värmeelementet.
- ♵PVC. Vinyl, tål inte värme alls. Handdiskas i ljummet vatten.
- ♶LDPE. En annan typ av polyeten. Ännu känsligare för värme, än 2. Handdiska eller försök maskindiska enligt 2. Om den överlever en gång högst upp i din diskmaskin, med ett program, så går den att köra likadant igen.
- ♷PP. Polypropylen, brukar finnas i plastkärl gjorda för mikrovågsugn, tål åtminstone upp till 95°C. Inga problem vid normal maskindiskning. Kan bli skadad om den körs i ett värmedesinfektionsprogram, men de flesta diskmaskiner saknar ett sådant.
- ♸PS. Frigolit. Går inte att maskindiska. Tål varken värme, vattenstråle eller maskindiskmedel. Kan smulas sönder och/eller smälta. Inte kul att städa diskmaskinen efteråt.
- ♹PC/O. Annan typ av plast. Går inte att avgöra om den går att maskindiska, om den inte är uppmärkt med en symbol för maskindisk.
