Senatens bönsoppa

Receptet: https://www.senate.gov/about/traditions-symbols/senate-bean-soup.htm

Ett lättlagat recept, med bara fyra ingredienser, mycket lite faktiskt arbete, men lite längre koktid. Tryckkokare är idealiskt, för att korta tiden (jag kör alltid med tryckkokare, om det bara är till mig som jag lagar soppan). Bra att frysa.

Lagar till detta varje gång det går att köpa billigt/reat rökt fläskkött med ben och helst skinn (helst fläsklägg), vilket inte är så ofta. Gelatinet i benet, och skinn, gör soppan fylligare, och är viktigt för ett bra resultat. Rökt kalkonben går också ganska bra (det finns en lokal producent där jag bor, så det är billigare än rökt bog med ben, oftare reat, och lättare att få tag i), speciellt om man blandar i en skvätt god olja, för att kompensera för att kalkon är magrare än fläsklägg, t.ex. sesamolja.

Proportionerna på ingredienser är inte så noga, men högst dubbla mängden bönor visavi kött, och mer bönor än kött.

Veganvariant

Veganvarianter, som smakar nästan identiskt, går att göra med någon god olja och några droppar "liquid smoke" [en sort som jag inte provat på Willys, flytande rök brukar dyka upp väldigt sporadiskt i svenska livsmedelsbutiker, under olika varumärken, men är väldigt dryg när man fått tag i en flaska].  Rostad sesamolja är också ett alternativ till flytande rök/rökt bog: blir gott, men soppan smakar då inte som orginalreceptet. Mosa lite av bönorna, och koka med lite kelp (kombu), eller använd mindre vatten, eftersom bristen på gelatin (som kommer från benet i köttet i orginalreceptet) annars gör soppan tunnare. För att få mer varierad munkänsla, på veganvarianten, så kan man ta med texturerat soya, eller lite morot, eller någon annan rotgrönsak, eller blomkål. Eventuella grönsaker kokar jag då med under en mycket kort stund efter tryckkokningen, så att de inte blir mosiga (blomkål kan blancheras separat, för att slippa kålsmak på soppan).

Mycket bättre än bara salt och peppar

Jag har experimenterat fram ett kryddsalt, som jag under ett halvår, med stor framgång, har provat att använda i alla recept, där det står att man skall använda salt och peppar, eller att en rätt skall serveras med salt och peppar som bordskrydda.

Det har också fungerat bra att ersätta andra typer av kryddsalt med, i de fall där jag provat. Dock med ganska annorlunda resultat från orginalrecepten.

Alla de ingående kryddorna, utom oregano, går att köpa färdigmalda, även om färdigmalt lagerblad inte är så vanligt i svenska livsmedelsbutiker.

Det kan dock vara värt att använda en del hela kryddor, och mala själv. Hela kryddor har längre hållbarhet (för de som man inte använder så ofta och mycket), och har ofta lite bättre smak än köpta färdigmalda. Se tips efter receptet.

• 15 delar svartpeppar [1 msk]
• 10 delar salt [2 tsk] Jodfritt salt har en mindre frän smak än joderat salt, vilket kan göra det enklare att använda som krydda. Hur smakar jod? Utöver joderat bordsalt, så har t.ex. dashi (och nästan all annan japansk mat), havsfisk, räkor, ägg, lever, och många mjölkprodukter, en tydlig jodsmak.
• 3 delar muskot [3 krm] (hel är lättast att riva först)
• 2 delar kummin [2 krm]
• 1 del lökpulver [1 krm]
• 1 del vitlökspulver [1 krm]
• 1 del lagerblad [1 krm]
• ½ del spiskummin [½ krm]
• 1 del korianderfrö [1 krm]
• 1 del finmald torkad oregano [1 krm]

Efter ev. malning, sila ner i en glasburk genom en grov tesil. Blir det mycket grovt i silen, så mal om detta. Skaka burken.

Skaka om burken, varje gång innan användning.

Som bordskrydda, så tycker jag det fungerar bäst med riktigt finmalda kryddor i kryddsaltet. Detta eftersom smaken blir mer homogen då. Används kryddsaltet i tillagade rätter, så spelar finkornigheten mindre roll.

Tips för att mala hela kryddor

I receptet, så kan framförallt lagerblad, men också kummin, spiskummin och koriander, vara besvärligt att mala, beroende på hur bra verktyg man har att mala med.

Nyrostade kryddor är ofta enklare att mala än orostade kryddor.

Rostningen av kryddor ger en lätt rostad smak (typ kaffe eller rostat bröd). Den tar också fram lite bitterhet i vissa kryddor. En del gillar inte den bitterheten, andra gillar den.

Om du väljer att rosta. Rosta kryddorna i en ren och torr panna, ihop med en del av saltet. Det kan bränna fort. Speciellt kan det vara bra att inte rosta lök- och vitlökspulver, eftersom de lätt bränner och blir väldigt bittra. Rör hela tiden om i kryddorna, så att det inte bränner. Här är en YouTube-video som visar proceduren för en annan kryddblandning.

Att rosta med salt gör att saltet suger upp en del av de aromatiska ämnen, som annars skulle dofta iväg vid rostningen.

Använd den del av saltet som du sparat, till att mala rent i malverktyget, och därmed ta tillvara allt av kryddorna.

Lagerblad och tryckkokare

Lagerblad och tryckkokare går inte så bra ihop.

Under tryckkokning så ger lagerblad ifrån sig väldigt lite smak till det de kokar i.

Om man inte vill använda enorma mängder lagerblad, vid tryckkokning, så får man antingen låta lagerbladen sjuda med, utan tryck, i 15-20 minuter, eller så kan man använda malda lagerblad.

Tur att mitt kryddsalt redan innehåller malda lagerblad.

Min kinesiska femkrydda

En av mina favoritkryddblandningar är kinesisk femkrydda, som går att använda i/till (nästan?) all mat, funkar som bordskrydda, men ingår också i tusentals klassiska recept, inte bara från Kina, utan i rätter från hela Öst- och Syd-asien. Speciellt gott, tycker jag att den är, i stekta rätter med fläskkött, anka, kyckling, olika räkor, havskräftor, eller tofu. Går väldigt bra, som smaksättningskombination, med olika typer av fermenterade bönsåser, och fermenterad/röd tofu (t.ex har jag experimenterat mycket med att göra egen chāshāo). Jag använder den också ofta för att få lite extra piff på europeiska rätter.

Mitt recept innehåller de oftast använda fem grundkryddorna, för kinesisk femkrydda, och det finns många snarlika recept, på nätet, som bara varierar lite i proportionerna emellan dem. Det här är de proportioner som jag fastnat för. Jag kompletterar också de fem grundkryddorna med lite vitpeppar. Det finns varianter, på kryddblandningen, som ersätter sichuanpepparen helt, med vanlig vit- eller svart-peppar, men jag tycker inte det funkar alls. Iställer för, eller ihop med, stjärnanisen och fänkålen, så används ibland andra anis- och lakrits-smakande kryddor, som t.ex. just anis eller lakrits, men jag har inte testat särskilt många sådana varianter. Det är också inte ovanligt att kryddblandningen innehåller någon extra krydda med citrus-toner (t.ex. citrongräs, mandarin-, pomerans- eller bergamott-skal), men jag tycker femkryddan blir mindre mångsidig då; det går lika bra att tillsätta sådana kryddor separat, de gånger det känns som de behövs i en rätt. Sichuanpeppar har en diskret, men fortfarande tydlig, citruston, som aldrig tar överhanden i rätter, på det sätt som många andra citrus-aktiga kryddor ofta gör.

⚠️ För de som aldrig ätit sichuanpeppar innan, så får jag väl också varna för, att den ger en kittlande och, i större mängd, en bortdomnad känsla i munnen. Det är så alla reagerar och är helt ofarligt. Det beror inte på någon allergisk reaktion, eller något annat otäckt.

Ingredienser

"Delar" avser volym. Använd lite större "delar", av hela kryddor än av färdigmalda, eftersom kryddorna krymper i volym vid malning.

• 4 delar sichuanpeppar
• 1 del vitpeppar (rosta ej, då försvinner pepprigheten, och ersätts av en bitter smak)
• 4 delar stjärnanis
• 4 delar fänkålsfrön
• 3 delar kassiakanel (den typ av kanel som oftast kallas bara "kanel" i svensk handel, och är vanligast). Köpa färdigmald är enklast, eftersom den ändå inte skall rostas (tycker jag).
• 1 del nejlika

Redskap

• Glasburk med lock

För hela kryddor behövs också:

• Spisplatta
• Torr kastrull eller wok
• Sten-, porslins- eller metall-mortel (inte trä)
• Sil, och tallrik, el. dylikt, att sila till (ev. kastrullen)

---

Både kryddor köpta som hela och färdigmalda, går att använda. Hela kryddor (utom vitpeppar och kanel) rostas innan mortling.

Sichuanpeppar, stjärnanis, fänkål och nejlika, blir mycket godare rostade. Och behöver då vara hela när de rostas. Försöker du torr-rosta finmalda kryddor (färdigmalda kryddor på burk, är ofta väldigt finmalda),så bränner de bara vid, så att de smakar bränt, bittert och osmakligt.

Steg för steg

Torr-rosta hela kryddor i kastrullen tills det luktar gott, rör om eller skaka om lite vid behov. Säkrast är att rosta varje krydda för sig, då slipper du riskera att de blir olika mycket rostade, och minskar risken att någon av dem blir bränd; men är du djärv, så kan du rosta alla samtidigt

Mortla alla hela kryddor, sila, mortla om det som fastnade i silen, om det för för grovt, upprepa tills klart. Om något är svårmortlat, så kan det vara att det inte är tillräckligt torrt, och behöver rostas om.

Blanda alla kryddor i glasburken (lättast är att skaka burken, med locket på, om det finns tillräckligt med tomrum för kryddorna att röra sig i den). Förvara burken med locket på.

Viktigt att verktyg och burk är torra, så att inte kryddorna blir fuktiga.

Veganska kolbullar

Kolbullar

Kolbullar är en urgammal svensk rätt, som var populär mat hos lag med kolare, därav namnet. Kolning innebar mycket hårt arbete, som krävde mycket energirik mat, men också långa perioder av dötid, då man behövde sitta och passa kolmilan. Mycket av denna dötid användes till matlagning, och kolarna var kända för att äta god mat, tillagad på väldigt enkla och billiga ingredienser.

Wikipedia har en artikel om kolbullar, som inte stämmer alls med hur jag lärt mig att göra dem. Antagligen gjordes de olika i olika delar av landet, och under olika perioder, och olika av olika personer. Det recept jag baserar mina veganska kolbullar på, är från Västergötland och, antagligen, från tidigt 1900-tal.

Efter att jag först skrev denna blogg-artikel, så har jag upptäckt att det finns en omfattande, nutida, rörelse med friluftsfolk, hembygdsmänniskor och skolor, som fortfarande lagar kolbullar. Det finns t.o.m. speciella kolbullepannor att köpa (som, eftersom de har ett långt skaft som gör dem ostadiga, jag inte skulle våga använda för att fritera något över en öppen eld). De gör alla kolbullarna i form av en tunn smet, som de, till skillnad från mig,  häller direkt över fläsktärningarna, och steker med mycket mindre fett än jag fick lära mig, så det blir en slags tunn fläskpannkaka. De gör ofta smeten färdig i en PET-flaska, innan de går ut i skogen. Vilket jag betvivlar är någon av de gamla kolarna gjorde, smet är inte lätt att hälla ur en glasbutelj. Jag har hittat (och läst tidigare) många äldre skrivna källor, som skriver om att man åt kolbullar, men inga som beskriver, i tillräcklig detalj, hur man gjorde dem förr. Så jag har inte kunnat verifiera, ifall det moderna sättet att göra dem, överensstämmer med det historiska. De verkar väldigt goda i vilket fall, och verkar vara något som förgyller upplevelsen även i modernt friluftsliv.

Som jag lärde mig göra kolbullar, så steker man först amerikafläsk i små tärningar. Amerikafläsk var ett ryggfläsk från feta suggor, som var hårt insaltat och importerades från USA. Fetthalten låg på 50-80%. Sedan tar man vara på det väldigt salta fettet, och friterar kolbullarna i det. 

Man serverar hela härligheten: de knaperstekta, salta, fläskbitarna och de frasiga, mycket salta, kolbullarna, med en krämig kärna, med lingon, som de i laget som inte var med och lagade mat, under tiden plockat i skogen. Kolbullar lagade i skogen, får också en lätt rökig smak, från eldstaden man lagar dem över.

I brist på amerikafläsk, så kunde man också använda ister. Eller en kombination av, svenskt, mindre fett,  fläsk och ister. Men de gamla kolmilare, som jag träffat, förespråkade amerikafläsk. Själv har jag aldrig smakat amerikafläsk.

Kolbullarna får mer fras, om man använder en lösare smet med mer vatten. Vattnet bubblar då bort och lämnar hålrum i kakan, där fettet kan komma åt att fritera dem frasiga. Förutom att kolbullarna då blir extremt feta och ohälsosamma (och goda), så gör vattnet att det skvätter mycket hett fett. Vilket inte är så trevligt inomhus, så mitt recept innehåller ett minimum av vätska.

Istället för fläsk och ister, så använder jag en god rapsolja. Rapsoljor kan skilja mycket i smak: De kan ha en obehaglig rå fisksmak. Kan smaka väldigt beskt. Ha en god nötig, eller köttig, smak. Eller inte smaka just någonting.

Raps lämpligt för matolja, korsades fram först 1970. Innan dess var rapsen lätt giftigt, och användes mest till tillverkning av olika smörjoljor och lampoljor (använda utomhus, eftersom det stank fiskaktigt när oljan brann). Jag minns att under min barndom, så hade rådjur ibland ätit för mycket av den giftiga rapsen och dött, så det låg döda rådjur i, eller nära, rapsfälten.

Mina veganska kolbullar

Redskap

• En spisplatta
• Liten stekpanna, med kant. De säljer billiga små stekpannor, med en diameter på 14 cm, avsedda att steka ett egg eller göra en omelett i, som jag tycker är idealiska för kolbullar. En mindre panna gör att man behöver mindre fett att fritera i.
• Stekspade
• Bägare med pip (att blanda smeten i, och hälla med)
• Visp
• Lock, eller något annat att kväva en fettbrand med

Ingredienser

• Rapsolja
• 2 delar mjöl, antingen bara kornmjöl, eller 1 del kornmjöl + 1 del skrädmjöl
• 3 delar vatten
• Salt

Tillagning

Vispa ned mjölet i vattnet, till en tjock smet. Vispa ner salt.

Låt smeten stå och svälla några minuter.

Hetta upp ungefär en halv centimeter olja i stekpannan. 

Nivån på oljan bestämmer hur tjocka kolbullarna blir. Smeten kommer först flyta ut till nivån med oljan, sedan puffa upp lite och flyta upp från botten på pannan.

Oljan skall vara ganska het. 5:an på min elspis

Häll i lite av smeten i mitten på pannan. Den flyter ut till tjockleken på oljenivån. Kolbullen skall inte täcka hela pannan, utan ligga och guppa fritt i fettet.

När ovansidan på kolbullen stelnat tillräckligt för att vända den, gör det.

Vänd några gånger, tills bägge sidor verkar spröda. Akta så du inte skvätter het olja och bränner dig.

Fyll på med olja när det behövs. Se till att den är het innan smeten hälls i.

Fortsätt fritera kolbullar tills smeten tar slut.

Servera med rårörda lingon. Och i brist på fläsk, kanske någon annan passande proteinkälla.

De galanta damernas pasta (Spaghetti alla puttanesca, Vermicilli alla puttaneska, Sugo alla puttanesca)

På temat fyllefestmat. Spaghetti alla puttanesca, eller Vermicilli alla puttanesca enligt en konkurrerande ursprungsteori (Sugo alla puttanesca, kallas såsen utan pasta), skall ha uppfunnits som en fyllefesträtt; fast jag har själv aldrig ätit den här rätten i samband med en fyllefest. Spaghetti alla puttanesca är en tillräckligt känd rätt för att ha en wikipedia-artikel,  t.o.m. en på svenska, och det finns många varianter av receptet att hitta på nätet.

Min variant är enklast möjliga. De mer näringsmedvetna kanske reagerar på att min variant saknar några av de aminosyror som man behöver. Det är ganska lätt att åtgärda, många varianter inkluderar sardeller, min variant smakar gott om man serverar den med liten riven ost över, till färskost, eller till färska, kokta, bönor, t.ex. gröna bönor, bondbönor eller edame.

Det är en smakstark och väldigt salt rätt, som det inte behövs mycket av, och som kan få den billigaste spagettin att smaka bra. Jag brukar göra den med en ganska tjock konsistens, men vill man ha den såsigare, så är det bara att späda med lite pastavatten, och/eller vätskan från kaprisburken (kaprisvätskan är guld värd, som smaksättare i många rätter).

En fördel med rätten, är att kvalitén på ingredienserna inte spelar jättestor roll, billigt går lika bra. Om man råkar få med vätska från oliv- eller kaprisburken, så gör det absolut ingenting, det ger mer smak och sälta.

Ingredienser (1-2 portion)

Alla mått är ungefärliga, gör din rätt efter din smak.

• Valfri kokt torrpasta av italiensk typ. De två recept som konkurrerar om att vara ursprungsreceptet, använder spagetti eller vermicilli. [ Häll gärna inte av allt pastavatten efter koket, spara lite, lite i pastakastullen med pastan, och emulgera ned lite smör eller god olivolja i pastavätskan (kan emulgera pga stärkelsen i pastavattnet). På så sätt blir pastan varken för torr eller blaskig, och heller inte fettdrypande, som den skulle blivit om fettet tillsattes utan pastavattnet. ]
• Olivolja (neutral eller kryddig, efter smak), minst en matsked
• 2-8 vitlöksklyftor
• 1 flådd tomat
• 5-10 urkärnade oliver
• 1-2 matskedar kapris
• 1-2 matskedar färsk, eller fryst, basilika. Hackad eller klippt. (Torkad basilika funkar inte så bra.)

Redskap

• Stek- eller traktörpanna
• Gaffel, gärna en gammaldags med långa glesa tänder, som är bra att mosa med
• Kniv (skalkniv räcker, eller en bordskniv, bara den är vass nog för att dela en tomat)
• Sax, om du inte känner för att hacka basilika, och inte köpt färdighackad fryst
• Skärbräda, om du är obekväm med att dela tomaten, eller vitlöken, i handen, eller behöver hacka basilikan med kniv
• Redskap att pilla ur oliver och kapris ur burkarna med

Gör så här

Skala och skiva vitlöksklyftorna tunt. Låt dem puttra i oljan tills de börjar mjukna, medan du gör i ordning tomaten.

Ta inte med den träiga biten vid ögat på tomaten. Dela tomaten i bitar (den kommer ändå att bli mosad, så det behöver inte vara snyggt). Lägg bitarna i pannan och rör runt.

Häll i oliver. Mosa till dem, och tomaterna, efter smak.

Häll i kapris. Rör runt.

Låt det puttra någon minut, tills allt är tillagat, och önskad konsistens uppnåtts. Tycker du det är för torrt, tillsätt pastavatten, eller vätska från någon av konserverna. Blir det för mycket vätska, låt det puttra ihop igen.

Klipp i, eller häll i hackad, basilika. Rör runt. Låt puttra lite om du inte gillar rå basilika, eller har använt fryst som behöver tinas.

Servera antingen röran/såsen hoprörd med pastan, eller toppa pastan med röran/såsen på tallriken.

Att flå en tomat

Enklaste sättet att flå tomater, om det inte är för många: 

Kryssa tomaten, med en kniv, på blomsidan.

Stick in en gaffel på kvistsidan, så att du har något att hålla i.

Skålla tomaten genom att hälla hett vatten över den. Jag brukar hälla hett vatten direkt från en vattenkokare. Häll tills skinnet vid krysset börjar flagna.

Nu skall skinnet ha lossnat, så att det går lätt att dra av.

Är det väldigt många tomater, så är det enklare att skålla dem i en kastrull med kokande vatten. En annan metod för att skala tomater, där man inte behöver hett vatten, är att, före man skalar, lossa skalet, genom att dra med baksidan på kniv mot frukten.

Namnet

För att vara en så god rätt, så tycker jag att namnet är ganska osmakligt. Livet för italienska horor (puttana) på 1960-talet, var ganska otrevligt och farligt, och bör inte romantiseras.

Puttanesca, betyder horaktig, eller horans, på italienska. Puttana betyder hora, eller skräp. Ursprungligen betydde puta vacker flicka/dam på latin, men den betydelsen verkar helt ha fallit bort i italienskan. 

De galanta damerna, var benämningen på en grupp franskfödda (det var iaf det ursprung de själva hävdade, allt från Frankrike var väldigt inne i Sverige när de kom hit) lyxprostituerade i Stockholm. De kom ursprungligen till Sverige för att arbeta för ett balettsällskap, under beskydd av Gustav III. När Gustav III dog, så dog också allt intresse för balett i Sverige. Återvända till Frankrike, var inte ett alternativ. Så balettsällskapet fick hitta andra sätt att försörja sig. De flesta av kvinnorna, i sällskapet, fick jobb som guvernanter och barnflickor hos den Stockholmska överklassen. Deras kunskaper i franska och om etiketten hos den franska överklassen och hovet (som de kommit i kontakt med), ansågs göra dem till värdefulla pedagoger. Deras största inkomstkälla var dock som inhyrt sällskap, prostituerade och älskarinnor, för överklassmän. För åtminstone ett par av De galanta damerna, så slutade det ganska lyckligt, och de gifte sig med välbärgade änklingar ur medelklassen, som på så sätt både kunde höja sin sociala status och samtidigt fick, gratis, välrenommerade fransklärare till sina barn.

Kvinnorna från balettsällskapet, dyker under sin tid som lyxprostituerade, ofta upp i brev och andra nedskrivningar från den tiden. Oftast under eufemismen "de galanta damerna". Vad som hände männen i sällskapet är mer oklart, en av männen, gift med en av ballerinorna, dyker upp i rättsprotokoll, eftersom han verkat som hallick för sin fru. Man kan spekulera i att de manliga balettdansarna, i än högre grad, fick prostituera sig, och då som gatuprostituerade, eftersom män ansågs olämpliga att ha hand om små barn, och de antagligen inte var lärda nog för att fungera som lärare för äldre barn. Manlig gatuprostitution var, under den här perioden, omfattande i Stockholm. I Stockholm fanns många militära anläggningar, riksdag, hov, kyrkliga funktioner, och andra statliga verk, med befattningar som drog till sig välbeställda män som ville komma bort från sina fruar och familjer, som fick bo kvar i hemstäderna. I polisprotokoll, från den här tiden, så förekommer manliga prostituerade oftare än kvinnliga, eftersom deras kunder ofta var betydligt hårdhäntare än de kvinnliga prostituerades, och de ofta blev misshandlade till döds, eller fick allvarliga skador. Senare, när Krigsakademin och Sjökrigsakademin etablerats i Stockholm, så kom antalet manliga prostituerade i Stockholm, att under en period, vida överträffa antalet kvinnliga prostituerade. Då kom så gott som alla rum i kvarteren runt Krigsakademin, att bebos av manliga prostituerade. Det blev så iögonfallande, och ledde till så många problem, att t.o.m. samtida tidningar började skriva om det tabu-belagda ämnet. De manliga prostituerade, blev ofta alkoholister och drogmissbrukare, eller drabbades av psykisk sjukdom. De stal för att ha råd med dyra överklassdroger, som opium och haschis, när de inte längre var attraktiva nog för de överklasskunder, som tidigare försätt dem med droger, och de förde vidare våldet de utsattes för av sina kunder, till andra delar av samhället, ibland under beskydd av sina inflytelserika kunder.

Jag tyckte att översätta Spaghetti alla puttanesca, till De galanta damernas pasta, var fyndigt av mig. Om italienskan behållit den latinska betydelsen av puta, så hade puttanesca, betytt något i stil med "den vackra flickans". Visserligen var  Stockholms galanta damer på 1790-talet, prostituerade med en mycket högre social ställning, än en italiensk puttana på 1960-talet, men det kan väl ändå räknas som någon slags språkmässig konvergent utveckling, att både namnens ursprungliga betydelse och senare betydelse, ligger såpass nära varandra i både svenska och italienska.

PPs fyllefestfavorit

Superenkelt och snabbt recept, lätt att tillaga i stora kvantiteter, om man bara lagar en portion, är det lite svårt att inte bränna i botten.

Kan stå på varmhållning i timmar, så att fyllegäster kan äta när de känner för det.

Godast alldeles nylagad, men håller också länge i kylskåp och går bra att värma upp i micro.

Inte bara för fyllefester, riktigt bra i lunchlådor, eller när man bara är väldigt hungrig och inte orkar göra något avancerat.

Ingredienser

• matolja
• 1+ del strimlad vitkål
• ½ - 1 del strimlad purjolök
• ½ - 1 del rå köttfärs, bland-, eller nöt-
• ½ - 1 del vitt kokt ris, där riskornen inte klibbar ihop; nykokt eller från kylskåpet, spelar ingen roll
• Svampsoya
• Peppar, svart eller vit

Redskap

• Gryta eller wok med tätt lock. Den behöver vara nästan dubbelt så stor som volymen av ingredienser, så att det går att röra runt i den utan att något hoppar över kanten.
• 2 rejäla rörredskap, ett för när ingredienserna är råa, och ett annat att byta till mot slutet.

Instruktioner

Kålen och purjolöken kan strimlas i förväg (lämpligen innan kocken börjat dricka) och förvaras i kylskåp. Strimla inte för fint, men korta vitkålsstrimlorna, och snitta purjolöken innan strimling, så att det inte blir för långa strimlor, som är svåra att äta och röra runt i.

Hetta upp rejält med olja i kokkärlet. Börja steka köttfärsen, tills den är halvfärdig.

Blanda ner vitkål. Rör runt ordentligt.

Vänd runt allting då och då, för jämnare tillagning.

När vitkålen precis börjar mjukna, blanda ner purjolöken.

När kålen och purjolöken verkar halvfärdiga, blanda i riset.

Sänk temperaturen om grytan är väldigt het

Hetta upp under omrörning tills köttfärsen är helt färdigstekt. (Eller skippa, om den redan är det.)

Byt röredskap.

Peppra efter smak, rör runt ordentligt.

Ta i svampsoya efter smak (snåla inte, den behövs för sältan). Rör runt ordentligt.

Lägg på locket och tillaga tills allt har blivit genomhettat i 3 minuter. (Forfarande på låg värme, annars kan det bränna i botten.)

Färdigt!