2023-08-26

UnitedHealth Group - ett skurkföretag



UnitedHealth Group (UHG) har 1.539 ägare på Avanza. Här är en lista på ETF:er (många av dem ESG-fonder) där aktien ingår bland innehaven: https://www.justetf.com/en/stock-profiles/US91324P1021

Det är en av de där aktierna som jag ofta stöter på som en rekommenderad investering, på YouTube och övriga nätet.

Nu fick jag den följande videon som YouTube-rekommendation.



Den fastnade för den del av videon som beskriver UnitedHealth Groups låneverksamhet, och det är den enda del av videon som jag faktakollat (videon verkar trovärdig i övrigt, men man vet ju aldrig om en källa är trovärdig, förrän man kollat andra källor, och ofta räknat lite själv).

United Health är ett privat sjukvårdsförsäkringbolag

Sjukvårdsförsäkringsbolag har ett oligopol på sjukvårdstillgång i USA. Försäkrade går alltid först i vårdköer, före oförsäkrade. Försäkringsbolagen har kontrakt med de som tillhandahåller sjukvården, och att få något annat än akutsjukvård, är nästan omöjligt för de oförsäkrade som bor i USA. Det spelar nästan ingen roll hur mycket pengar du kan betala som oförsäkrad, sjukvården går främst till de patienter som får vård genom företag med stora och långvariga kontrakt med sjukvårdsbolagen (vilket också inkluderar några företag verksamma inom sjukvårdsturism). Även om för de som har en sjukvårdsförsäkring, så är det också nästan omöjligt, att få nödvändig vård, om försäkringsbolaget inte täcker just denna vård.

De flesta patienter, i USA, får sina sjukvårdsförsäkringar genom sin anställning. Arbetsgivarna betalar gärna de höga avgifter och kostnader detta innebär, eftersom det effektivt binder de anställda till företaget, och gör det oerhört svårt för dem att avsluta sin anställning hos dem.

Vad som gör UnitedHealth extra ondskefulla

Det extra ondskefulla som United Health först specialiserade sig på är att fördröja utbetalningar från försäkringen, tills de sjukvårdsgivare som redan tillhandahållit sjukvård, och som skall få ut pengarna, ger upp eller går i konkurs.

Men det blir mer ondskefullt...

I USA är det vanligt, både hos privatpersoner och företag, att överlåta framtida förväntade utbetalningar till låneföretag, och istället få ett lån, där pengarna kommer med en gång. Ett exempel på detta är att 60% av USA:s löntagare, får sina pengar från lån istället för lön. Detta eftersom de en gång i tiden, när de först fick ett arbete, inte hade tillräckligt med pengar att överleva på, tills de fick sin första löning (löner kommer i regel veckovis i USA (och det gör även de flesta räkningar), men de flesta i USA lever så på marginalen, att de inte ens har kunnat skramla ihop en penningbuffert för en veckas utgifter).

Vad sjukvårdsgivarna i USA började göra, när de betalningar de hade rätt till från United Health, blev mer och mer fördröjda, i månader och ibland år, var att de började ta lån täckta av dessa framtida utbetalningar.

Här såg då United Health en möjlighet att tjäna ännu mer pengar. Så UnitedHealth startade ett företag (Optum) som ger lån baserade på framtida betalningar från försäkringsdelen av United Health. Naturligtvis tar de höga avgifter för detta, och naturligtvis blir det inga förseningar i utbetalningarna, av föräkringspengarna, mellan dessa grenar av United Health.

Så vårdnadsgivare betalar alltså extra till United Health, för att få ut de pengar de redan har rätt till. Och eftersom de betalar mindre avgift och ränta, än om de skulle belåna fodringarna på annat håll, så är de nästan tvingade att göra detta.

Det är sånt här som gör att jag knappt äger några sjukvårdsaktier

I en idealisk värld, så skulle jag verkligen vilja investera mer i sjukvårdsaktier, för att få bättre riskspridning. Men de stora företagen i sjukvårdsbranschen, gör de mesta av sina pengar i USA, och systemet där verkar helt korrupt och detta är bara ett av många exempel på detta. Det går antagligen att hitta mer etiska investeringar inom sjukvård, men det skulle kräva mycket arbete att hitta dessa från min sida, och jag misstänker att mindre otäcka hälsovårdsföretag, blir saboterade av de omoraliska, så att de får svårt att tjäna pengar och att överleva (ungefär som Microsoft gjorde under decennier med andra datorrelaterade företag).

Lite fler videor om USA:s sjukvårdssystem 







2023-08-17

Ljög Rickard Jomshof om Muhammed?

Jag tvivlar inte på att Richard Jomshof är ett stort, omoraliskt, arsel. Antagligen skulle det klia rejält i nävarna på mig, om jag någon gång träffade på honom och hörde honom säga en del av den dynga, som han brukar säga och skriva.

Nu har han blivit kritiserad för att skriva på sociala medier att Mohammed, Islams grundare, var en:

krigsherre, massmördare, slavhandlare och rövare

Jag har inte kontrollerat om nyhetsmedia återger vad han skrivit korrekt, eftersom jag har dåliga erfarenheter av att leta efter sådan information på sociala media platformar, och efteråt fått en massa väldigt obehaglig spam och reklam.

Men låt säga att media återger vad han skrev rätt, var då detta en lögn?

Var Muhammed en krigsherre?

Många muslimer brukar framhålla att Muhammed var en stor fältherre, vars militära framgångar var helt oöverträffade (vilket definitivt är en överdrift). Jag tror inte någon kan förneka att Muhammed var en ytterst kompetent fältherre.

Till helt nyligen (1980-tal), så var det svenska ordet krigsherre helt synonymt med ordet fältherre.

Genom influenser från engelska kultursfären, så används numera ordet krigsherre mest om krigsälskande fältherrar med total beslutsrätt, som för befäl över  våldsälskande, omoraliska och råa krigare. Medan ordet fältherre är mer känslomässigt neutralt.

Europeiska journalister och nationalister har, sedan Krimkriget, använt ordet krigsherre (warlord) om muslimska fältherrar, medan de kallar europeiska fältherrarna fältherrar (commander), och ofta uttrycker stor beundran för dessa, även när de gjorde nästan exakt samma saker, som de kritiserar de muslimska fältherrarna för. Redan då, så gjordes ibland samma distinktion av svenska skribenter (framförallt i översättningar från andra språk). Senare så blev det normen i svenska nazist-kretsar på 1980-talet, att göra denna distinktion. Men att även andra stora grupper började skilja på de svenska orden krigsherre och fältherre, och att krigsherre alltid betydde något negativt, det skedde inte förrän efter millennieskiftet.

Att skilja på krigsherre och fältherre, tycker jag är ungefär som när en del engelskbördiga invandrare kallar sig expats, istället för invandrare. Och sedan klagar över alla invandrare, och kanske t.o.m. säger att invandring borde förbjudas överallt, trots att de själva är invandrare.

Var Muhammed en massmördare?

Muhammed dödade många människor, både själv och genom att ge order till andra.

Så när det bara gäller antalet människor han dödade, eller lät döda, så är det nog för att kalla honom massmördare.

Men människor som dödar människor i ett krig, om de strider på "rätt" sida, och inte gör det på ett "omoraliskt" sätt, brukar inte kallas mördare.

Inte heller de som avrättar, eller låter avrätta, "brottslingar", brukar kallas mördare.

Historiskt, så kallades det inte heller mord, om någon dog under tortyr, om tortyren var laglig. (En del av de människor som Muhammed lät tortera avled.)

Så om man kan kalla Muhammed massmördare, eller inte, beror på om man anser att det var moraliskt rätt att döda, de människor han dödade, eller lät döda.

Var Muhammed en slavhandlare

Kort svar, ja .... men .... Muhammed hade aldrig slavhandel som ett yrke, även om han var slavägare och ibland sålde slavar.

De flesta av sina slavar fick Muhammed genom giftermål. Antingen för att bruden ägde slavar (vid ett giftermål, så fördes all brudens egendom över till maken), eller som hemgift från brudens familj.

Han fick också slavar som gåvor. Då ofta prestigefyllda slavar. Antingen välutbildade slavar, som kunde hjälpa honom med administrativa uppgifter, eller fungera som rådgivare, eller slavar som var erkänt dugliga krigare eller hantverkare.

Muhammed hade också några av sina slavinnor som älskarinnor.

Många av de som vägrade konvertera till Islam, i de områden Muhammed erövrade, gjordes till slavar och fungerade som en del av belöningen till de som hjälpt honom erövra områdena.

Men han hade också en mer tveksam inställning till om det var moraliskt rätt att äga vissa män, och i viss mån kvinnor, som slavar. Han lät frige många slavar som konverterade till Islam, och som visat sig vara dugliga och pålitliga. Han uppmuntrade andra muslimer att frige slav-älskarinnor, och istället göra dem till sina fruar; vilket inte utgjorde någon större skillnad i praktiken, för kvinnorna, förrän maken sedan avled, då de fick arvsrätt (som nästan alltid förvaltades av en manlig förmyndare, som sedan ofta gifte bort dem, rika änkor var eftertraktade).

Han adopterade t.o.m. en f.d. slav, tidigare ägd av en av hans släktingar.

Var Muhammed en rövare

Mycket egendom togs i beslag i de områden som erövrades under Muhammeds ledning. Den som vägrade konvertera till Islam, och inte tillhörde någon av de andra godkända religionerna (Kristna och Judar, ansågs tro på samma gud som Muslimer, och hade många förmåner andra icke-muslimer inte hade), blev i bästa fall bara fråntagen all eller det mesta av sin egendom, men ofta blev de också egendom själva, eller avrättades.

Men militär plundring och röveri, ansågs inte vara samma sak, förrän i modern tid.

Enligt det medeltida kristna Europa, och säkert enligt många i de erövrade områdena, så var det Muhammed gjorde röveri. Men när kristna fältherrar gjorde samma sak, under sina korståg i hedniska delar av Europa (t.ex. Svenska korstågen i Finland och Baltikum, på 1100-taket och 1200-talet, som främst gjordes för att ta hedniska slavar att sälja på kontinenten), så kallades de inte rövare. Inte heller när samma "röveri" skedde under korstågen mot de muslimska områdena.

Min åsikt: dubbelmoral

Även om jag inte skulle uttrycka mig som Jomshof själv, eftersom det känns allt för onyanserat, så tycker jag inte att det är en direkt lögn att, ur ett rent modernt perspektiv, kalla Muhammed för "krigsherre, massmördare, slavhandlare och rövare".

Men dessa epitet skulle också kunna användas, om väldigt många av de historiska personer, som de flesta Sverigedemokrater (inklusive Richard Jomshof) beundrar och framhåller som förebilder. Men som de/Jomshof aldrig skulle använda samma epitet för.

Utifrån de åsikter som han uttryck tidigare, är det helt klart ett utslag av dubbelmoral av Richard Jomshof, att skriva som han gör.

Det minst sanningsenliga av dessa epitet, är slavhandlare. Muhammed sålde visserligen några enstaka slavar, och belönade sådana som hjälpt honom med slavar, eller genom att låta dem ta slavar, men han bedrev aldrig någon riktig handel med slavar. Muhammed stödde också, politiskt och ideologiskt, en del av den samtida slavhandeln, och slavägande, men argumenterade emot de delar av den som han ansåg omoralisk. Han uppmuntrade också, ibland genom ren utpressning, att slavar som han tyckte förtjänade det skulle friges, i mycket högre grad än vad som var normalt innan honom.

Nyhetsmedia rapporterar två månaders prishöjningar som en


https://www.scb.se/pressmeddelande/livsmedelspriserna-stiger-igen/

Flera stora nyhetsmedia rapporterade igår juli-prishöjningar på varor som verkade lite väl höga. Jag hittade källan till siffrorna i artiklarna, och det visade sig att en luddig formulering i ett pressmeddelande (i förrgår) hos Statistiska centralbyrån (SCB) (länk under bilden), gjorde att många journalister tolkade prishöjningar angivna för juni och juli, som för bara juli.

Den som skrivit pressmeddelandet från SCB har uttryckt sig otydligt, men jämför man med tidigare siffror hos SCB, så syns det tydligt att siffrorna i det nya pressmeddelandet gäller både juni och juli. Om jag vore journalist med många läsare, och inte bara en bloggare som ingen läser, så hade jag dessutom kontrollerat med någon på SCB, vilken period siffrorna verkligen gäller.

Siffrorna borde inte gått igenom journalisternas egna mentala rimlighets-filter. Visserligen har svensk inflation varit väldigt hög i perioder, pga ovanligt mycket elände i världen som stört försörjningskedjor, men inflationen har inte varit riktigt såpass hög. Jag konstaterar bara att de flesta journalister är dåliga på att förstå vad siffror egentligen innebär, och vad som är rimliga siffror, men det är ju ingen nyhet.

2023-08-15

Vad skall man inte diska i diskmaskin?

Jag skrev ett tidigare inlägg om hur man kan maskindiska renare, och oftast enklare.

Men vad går att maskindiska, och vad går inte att maskindiska?

Diskmaskiner blir varma, och maskindiskmedel är ofta starkt alkaliska, eller starkt sura. Det är inte allt som går att köra i dem.


Porslin och stengods

Porslin tillverkat före 1980-talet, bör aldrig maskindiskas, om den inte är uppmärkt för det.

Porslin som är tillverkat för maskindiskning är ofta märkt för det i botten, speciellt porslin från hemdiskmaskinernas barndom (1960-1980-tal).

I regel går det att diska vitt porslin från 1990-talet och framåt, även om det saknar märkning för det.

Övermålat porslin bör inte maskindiskas. [Porslin som är målat över glasyren. Glasyr är ett tunt glaslager på porslinet, som skyddar det som ligger under.] Då håller målningen inte länge, och färgflagorna kan vara hälsofarliga att förtära.

Porslin med förgylld dekor, är, i de sällsynta fall där det är lämpligt, märkt i botten om det är maskindiskbart.

Porslin och stengods med grön och röd glasyr, bör bara diskas om den är märkt att det går att göra så. De flesta sådana glasyrer tål inte maskindisk. En effektfull blekgrön glasyr (celadon) och effektfull röd glasyr (oxblod) innehåller ofta koppar, och det rekommenderas numera att man inte använder keramik med sådan glasyr till livsmedel.

Nytillverkat stengods gjord för livsmedel,  går nästan alltid att maskindiska. Men sådan som inte är gjort för livsmedel går oftast inte att maskindiska.

Äldre stengods är lurigare, så där vågar jag inte ge några råd. Det är lätt att lura sig: t.ex. nytillverkade höganäskrus går att maskindiska (högsnäskrusen har en järn-baserad glasyr), medan inte alla äldre höganäskrus går att maskindiska (och höganäskrusen har under perioder tillverkats med mycket bly- och andra tungmetall-föroreningar i glasyren).

Trä och lergods

Trä och lergods är porösa material. När man kör dem i diskmaskinen så suger de upp vatten, och smuts, och maskindiskmedel.

Bägge materialen kan spricka i en diskmaskin, eller när de torkar efteråt, men oftast så förblir de hela.

Generellt så är det en dålig idé att köra något av trä eller lergods, som skall användas till livsmedel, i diskmaskinen hemma.

Att köra träredskap i diskmaskin är något som ofta görs i professionella kök. Men professionella kök har professionella redskap. Diskmaskinen diskar annorlunda än diskmaskinen hemma och träredskapen för proffsbruk är garanterade att hålla (och kostar mer).

Glas och emalj


Emalj

Emalj är bara ett glaslager på ett metallunderlag. Oftast finns det ett ofärgat översta glaslager, som skyddar allt under och mot allt under.

Så länge emaljen är hel, så gäller samma vid diskning som för glas.

Ofärgat glas

Om glasprodukten inte är gjort för att användas med livsmedel, även om den är tillverkad nyligen, så bör man inte maskindiska den. Risken är stor att glaset blir fult.

Äldre ofärgat glas blir ofta, med tiden, fult av att maskindiskas.

Ett undantag är ofärgade ugnsglas-produkter (glas som tål hög värme), tillverkat i Västeuropa, då de nästan alltid är gjorda av borsilikatglas, som tål maskindiskning ypperligt. Men ugnståliga glasprodukter, kan också vara gjort av härdat sodaglas (som är billigare), som också kan gå att maskindiska, men man får då vara försiktig, eftersom det glaset kan explodera av snabba temperatursvängningar och av stötar. Ett extra lurigt varumärke är Pyrex, som för produkter gjorda i USA efter 1930, oftast är gjorda av ganska ömtåligt sodaglas (ibland inte ens härdat), men som för produkter gjorda i Europa, eller för Europa, är gjort av borsilikatglas av hög kvalitet. [ Pyrex är lite intressant, då det, 1915, var den stora genombrottsprodukten för bolaget Corning Inc, som också tillverkar Gorilla Glass, glaset som använd i så gott som alla smarttelefoner. Corning är börsnoterade på NYSE och aktien går att köpa via Avanza. Aktien har alltid sett för dyr ut när jag tittat på den. ]

Kristallglas

Kristallglas skall aldrig maskindiskas.

Kristallglas innehåller nästan alltid bly, och gör de inte det, så är det någon annan giftig tungmetall som använts.

Det är inte bara att kristallglaset får en permanent ful, ofta vit och sträv, yta av att köras i diskmaskin, det gör också att blyet (eller vad det är för tungmetall som använts), också blir mer lätt för kroppen att ta upp, om man dricker eller äter något från kristallglaset.

Av samma skäl, så bör heller inte äta och dricka livsmedel med högt pH (t.ex. vin, juice, de flesta frukter, kolsyrade drycker), eller lågt pH (t.ex. kolsyrade drycker (nej, det är inte en felskrivning), de flesta bladgrönsaker, mineralvatten) ur kristallglas. Förutom att det gör kristallglaset fult, så är det dessutom ohälsosamt, ger med tiden blyförgiftning.

Speciellt påverkar bly och andra tungmetaller, hur barns hjärnor utvecklas. I länder som fortfarande tillåter vattenledningar av bly, så har de som vuxit upp i områden, eller byggnader, där vattnet leds i blyrör, betydligt lägre IQ. Kvinnor som länge vistats i sådan miljö, men inte längre gör det, får också barn med lägre IQ, eftersom blyet stannar kvar länge i kroppen, och fostret får en massa bly från mamman (graviditet är ett av få tillfällen, som mycket gammalt bly lämnar en kvinnas kropp).

Så använd inte kristallglas till livsmedel, annat än möjligen vid ytterst få riktigt festliga tillfällen, och låt aldrig barn och gravida äta och dricka från kristallglas.

Äldre glas för livsmedel och konstglas

På 1960-talet, så började det tillverkas glasprodukter, som var gjorda för att vara maskindiskbara. Men ända in på 1980-talet, så fortsatte omfattande tillverkning av glasprodukter, för livsmedel, som inte tål att diskas i maskin.

Glasprodukter avsedda för livsmedel (utom kristallglas, målat och färgat glas), gjorda på 1990-talet och framåt, i västvärlden, är nästan undantagslöst gjorda för att vara maskindiskbara. Men i andra delar av världen, där diskmaskiner är mindre vanliga, så tillverkas det fortfarande glasprodukter som inte tål maskindisk.

Man bör utgå från att konstverk av glas inte går att maskindiska.

Glas för laboratoriemiljö och industri

Glasprodukter gjorda för användning i laboratoriemiljö är, sedan 1950 (Duran glas), oftast maskindiskbara (oftast borsilikatglas). Men felaktig diskning kan lämna kvar spår av ämnen som kan förstöra experiment, provtagningar, och liknande. Kemikalier som finns kvar på glaset, kan också förstöra diskmaskiner, eller sådant som diskas efteråt. Det är bättre att överlåta sådan diskning till proffsen.

Glasprodukter gjort för industri-användning, rengörs efter de instruktioner som tillverkaren anger. De är ofta gjorda för att tåla väldigt speciella förhållanden, vilket ibland gör att de istället inte tål maskindiskning.

Mycket färgat glas går ej att maskindiska

Det är inte mycket färgat glas som går att köra i diskmaskin. Men det finns färgade dricksglas och glastallrikar, tillverkade från 1990-talet och framåt, som är gjorda för att tåla diskmaskin. Eftersom det är så ovanligt med färgat glas som går att maskindiska, så har de som går att diska, nästan alltid en märkning om det i botten.

Sverige var först i världen med returglasflaskor, med den s.k. knoppflaskan 1881. Buteljerna blev snabbt  färgade bruna för att skydda innehållet mot UV-ljus, framförallt för att öl och svagdricka blev riktigt stinkande om det utsattes för UV-ljus. Svenska bruna och, sedan 1949 (då allt det bruna glaset under en period använts slut för militärt bruk), olivgröna returbuteljer för öl, svagdricka och juice, är tillverkade för att kunna rengöras med starka rengöringsmedel, och går att maskindiska. De går ofta att känna igen på den tjocka godstjockleken, och de avrundade detaljerna. Några fina glasdetaljer skulle inte överleva på ett returglas. Svenska returglasflaskor har alltid varit märkta med tillverkare, först på halsen och senare på botten. 1900 började de märkas med tillverkningsår, från 1922 med en bokstavskod istället för årtalet i klartext. Buteljsamlande har periodvis varit en populär hobby, och mer ovanliga och åtråvärda flaskor har ibland förfalskat, men utan att vara lika tåliga som originalen.

Med undantag för förpackningsglas för livsmedel, så bör färgat glas aldrig lämnas till glasåtervinning, utan hanteras som deponi-avfall, eller t.o.m. miljöfarligt avfall.

Blått, grönt och gult glas, tillverkat före 1970-talet, är ofta uran-glas. De blir inte fula av att maskindiskas någon enstaka gång, men det gör att de släpper ifrån sig mer uran. Även när man inte blir tungmetallförgiftad av uranet, bör man inte vara allt för ofta i nära kontakt med sådant glas, p.g.a. den radioaktiva strålningen det ger ifrån sig. Slemhinnor (munhåla, läppar, hals, näsa, ögon, könsorgan, anal) är känsligare för radioaktiv strålning än hud, och bör aldrig komma i kontakt med uranglas. Olyckligtvis, så har det även tillverkats dildos i uranglas.

Rött glas innehåller ofta mycket kadmiumpigment, som är väldigt giftigt att förtära. Det finns även andra typer av rött glas, men de flesta röda glas är färgade med kadmiumpigment. Det är mindre vanligt, men rött glas kan istället innehålla guldpigment, kopparpigment eller selenpigment, metaller som det är lite ohälsosamt att förtära i för stora mängder (rent guld är inte upptagbart vid förtäring, men i vissa kemiska föreningar är det upptagbart och guld kan ge tungmetallförgiftning). Det är därför det numera inte tillverkas röda glasprodukter för livsmedelsanvändning, bara röda s.k. konstglas. Återigen, maskindiskning gör att glaset lättare släpper ifrån sig gifterna.

Målat och förgyllt glas

På så gott som allt förgyllt och målat glas, så börjar färgen, guldet, eller "guldet", flaga bort, om de maskindiskas.

Pigment för glasmålning är oftast inte särskilt hälsosamma att förtära.

Innan glas målas industriellt, så ångas det ofta med nickel, för att färgen skall fästa bättre. Glas som säljs riktat till de som har glasmålning som hobby, är också ofta behandlat på ytan med nickel. Nickel är starkt allergiframkallande, och nickelallergi är fortfarande ganska vanligt, även om det blivit mycket ovanligare i de yngre generationerna, efter att man förbjudit den tidigare omfattande nickel-användningen (läder, textilier, konservburkar, förnicklad metall, svetsfogar, metallegeringar &cetera).

Gjutjärn, kolstål, koppar, mässing och aluminum

Nej, bara nej!!! 

Varken produkter i gjutjärn, kolstål, koppar, mässing eller aluminium går att maskindiska, de måste handdiskas.

Att maskindiska dem kan förstöra ofta mer än bara dem själva: en del av disken som är med samtidigt kan bli förstörd, och t.om. diskmaskinen kan bli förstörd.

Dessutom måste gjutjärn ofta stekas in igen, även när det bara handdiskas med diskmedel. Gjutjärn börjar också rosta lätt, och bör först torkas av, och sedan hettas upp, så att man blir säker på att ingen fukt är kvar.

Rent teoretiskt, men sällan i praktiken, så går det att diska aluminium eller koppar i diskmaskin. Men bara om varje del diskas utan någon annan disk i diskmaskinen, och att man inte använder något diskmedel eller sköljmedel (och att det inte finns kvar några rester av medel i maskinen), och att man har rätt typ av vatten, och att det inte uppstår någon galvaniska strömmar i diskmaskinen. Riskerna är inte värt det.

Teflonöverdrag, emalj, lack och liknande

En del aluminium-kokkärl har ett överdrag av teflon eller liknande, och tillverkaren anger att de går att maskindiska. Det räcker med minsta lilla prick, eller spricka, i det skyddande lagret, för att det inte skall stämma längre 

Stålkokkärl med botten med kärna av järn, aluminium eller koppar

Många stålkastruller och -stekpannor, har en invändig kärna i botten av något bättre värmeledande material.

Oftast ligger kärnan mellan två hopsvetsade delar. Hur länge det går att maskindiska kokkärlet, beror på hur bra svetsen håller. Släpper svetsen det minsta lilla, så kommer det in vatten till kärnan.

Plast

Plast är lätt. Plastprylar för köksbruk, en är ofta märkta med en symbol, om de går att diska. Eller så står det "Diswasher safe". Det finns tyvärr ingen standardiserad symbol, så det kan behövas lite fantasi för att tolka den. Blanda inte ihop den med symbolen för livsmedelsäkert, eller symboler för ugnsäkert (oftast en ugn med vågor uppåt i, eller en fläkt om prylen är speciellt för varmluftsugn)

Den vanligaste anledningen till att en plastsak inte går att diska, är att den inte tål värme. Så är du osäker, kör ett program utan uppvärmning (om det finns på diskmaskinen).

Plastprodukter skall vara märkta med en återvinnings-symbol (en triangel med en siffra och/eller en bokstavsförkortning), som hjälper dig att återvinna dem rätt. Detta märke visar också om de går att köra i diskmaskin.

Det här betyder märkena som anger typ av plast
  1. PET/PETE. Den plast som finns i PET-flaskor. Deformeras vid c:a 75°C. Kan bli deformerad i en väldigt het hushållsdiskmaskin, men är i princip diskmaskinssäker.
  2. HDPE. Polyeten som går att maskindiska, men kan deformeras över 40°C. Placera högst upp i diskmaskinen, långt från värmeelementet.
  3. PVC. Vinyl, tål inte värme alls. Handdiskas i ljummet vatten.
  4. LDPE. En annan typ av polyeten. Ännu känsligare för värme, än 2. Handdiska eller försök maskindiska enligt 2. Om den överlever en gång högst upp i din diskmaskin, med ett program, så går den att köra likadant igen.
  5. PP. Polypropylen, brukar finnas i plastkärl gjorda för mikrovågsugn, tål åtminstone upp till 95°C. Inga problem vid normal maskindiskning. Kan bli skadad om den körs i ett värmedesinfektionsprogram, men de flesta diskmaskiner saknar ett sådant.
  6. PS. Frigolit. Går inte att maskindiska. Tål varken värme, vattenstråle eller maskindiskmedel. Kan smulas sönder och/eller smälta. Inte kul att städa diskmaskinen efteråt.
  7. PC/O. Annan typ av plast. Går inte att avgöra om den går att maskindiska, om den inte är uppmärkt med en symbol för maskindisk.
 

Lucro Real och Itàu Unibaco

🇧🇷🤑

Jag äger aktier i den brasilianska banken Itàu Unibanco. Eller rättare sagt: jag har New York-börsens depåbevis för Itàu:s rösträttslösa aktieslag, i en kapitalförsäkring hos Avanza. Så jag är egentligen två led bort från att verkligen äga aktien, först genom den amerikanska depåbevis-utgivaren (Bank of New York Mellon), som äger aktien, och sedan försäkringsbolaget (Avanza), som äger depåbeviset, först därefter, så äger jag försäkringen hos Avanza.

Stora bolag, och alla banker, i Brasilien betalar skatt enligt Lucro Real (ungefär äkta inkomst)https://www.dpc.com.br/learn-the-pros-and-cons-of-each-tax-regime/?lang=en

Dessa bolag kan ge utdelningar på två sätt, dels som "vanlig" utdelning (dividendo, tror jag det kallas, kommer inte ihåg), där full skatt betalas, dels som ränta på nettokapital (juros sobre capital próprio), där en reducerad skatt betalas.

De bolag som följer Lucro Real,  måste enligt lag betala en ränta/utdelning till aktieägarna som motsvarar 25% av bolagets justerade inkomst enligt lagstadgad metod, som stäms av varje månad. De 25%, som de måste betala enligt lag, betalas alltid som ränta på nettokapital, och beskattas väldigt förmånligt, men all den skatt som betalas, betalas av mottagaren av utdelningen (Brasilianare betalar den som inkomstskatt, vi övriga som en schablonskatt), inte av det utdelande bolaget.

Dessutom betalas den utländska och svenska skatten, för mottagare i Sverige, olika, beroende på om utdelningen betalas som ränta eller "vanlig" aktieutdelning. Sverige har ett dubbelbeskattningsavtal med Brasilien, som reglerar hur detta görs (avsikten med dubbelbeskattningsavtal mellan länder, är att skattebetalare inte skall betala skatt två/flera gånger, på samma sak, till två/flera länder).

I fallet Itàu, så står det också i avtalen, att depåbevis-utgivaren har rätt att ta ut avgifter, dels en årlig administrationsavgift och dels en vid utdelning. Det högsta belopp som får tas per depåbevis vid varje tillfälle är 0,05 USD (5,40 SEK när detta skrivs), eller högst 5 USD per 100 depåbevis.Jag har aldrigt behövt betala några sådana avgifter, kanske för att jag har färre än 100 depåbevis; så antingen verkar det som Avanza på något sätt håller isär kundernas innehav i kapitalförsäkringar, eller så har helt enkelt Bank of New York Mellon, aldrig brytt sig om att ta ut någon avgift.

I praktiken innebär detta, att Itàu gett mig inte mindre än tre olika typer av utdelningar. 

  1. En månatlig ränta bestämd en gång per år (Juros sobre capital próprio), där den som får utdelning, i Sverige, betalar reducerad utländsk källskatt
  2. Ibland en extra ränta, ifall ränteutbetalningarna behöver justeras upp för att uppnå de nämnda 25%, som bestäms varje månad, men ofta betalas samtidigt som andra månaders extra-räntor (Juros sobre capital próprio (adicional)), där den som får utdelning, i Sverige, betalar reducerad utländsk källskatt.
  3. Ibland extrautdelningar (?), som "vanlig" utdelning, där den som får utdelning, i Sverige, betalar full Brasiliansk utländsk källskatt. Men jag vet inte i vilket land eller institut, försäkringsbolaget Avanza förvarar depåbeviset i, så det påverkar också skatten.

För att komplicera det ytterligare, så dras inte skatt när summorna är för små, utan skattebetalningar kan komma som ett ackumulerad avdrag vid en senare utbetalningstillfälle från Itàu. Avanza är, som oftast, dåliga på att ge information i transaktionsnotor om vad som händer. Så jag har noll koll på hur mycket skatt jag betalar, och för vad, och om den är rätt betald. Jag har ju depåbevisen för brasilianska aktier i en kapitalförsäkring hos Avanza, vilket innebär att det är Avanza som juridiskt äger dem, så blir det fel, så är det Avanza som är juridiskt ansvariga. Men när Avanza gör fel, så korrigerar de fortfarande från pengarna som redan kommit in, på kapitalförsäkringen.

Så det enda jag vet, är att även efter betalda skatter, blir Itàu en bra utdelningsaktie och överlag en hyfsad  investering, som bidrar till en bättre riskspridningsprofil för min värdepappersportfölj. Men jag skulle också, gärna, vilja ha bättre koll på vad som händer.


2023-08-09

Renare disk i diskmaskinen, med mindre jobb

Det försvunna diskmedelsfacket

Diskmaskiner brukade ha två fack för diskmedel. Ett för fördisk och ett för slutdiskning.

De flesta diskmaskiner funkar fortfarande exakt likadant, men de har tagit bort diskmedelsfacket för fördisk.

Tillverkarna kallar numera fördiskningsfasen för försköljning.

Varför tog de bort det ena facket? Frågar man företag som tillverkar diskmaskiner, så var det för att göra det enklare för användarna. Men antagligen var det för att det blir lite billigare att göra maskiner med bara ett fack, och använder man mer och starkare maskindiskmedel, så blir diskningen fortfarande nästan lika bra.

Det finns numera också en uppsjö diskmedelstabletter, som inte går att använda som fördisktabletter. Inga av dessa fungerar bättre än det gamla systemet.


Spara jobb och få renare disk genom att låta diskmaskinen fördiska


Det går fortfarande att låta diskmaskinen fördiska istället för att förskölja.

Detta gör disken renare, och minskar behovet att diska och fördiska för hand. Det gör också att billiga maskindiskmedel, fungerar bättre än de dyra gör med "vanlig" diskning.

Hur gör man?


Eftersom tillverkarna tagit bort det ena facket, så lägger man helt enkelt diskmedel i botten på diskmaskinen, under disken.

Et voilà! Fördiskning istället för försköljning.


Viktigt vilket/vilka diskmedel man använder


Blandar man olika diskmedel kan det neutralisera hela, eller delar av, rengöringseffekten från dem. Speciellt neutraliserar handdiskmedel de flesta maskindiskmedel, vilket är varför resultatet ofta blir sämre om någon fördiskar för hand, med mycket handdiskmedel, utan att skölja av disken innan de ställer in den i diskmaskinen.

Den enkla lösningen är att använda samma medel till både fördiskning och slutdiskning och prova sig fram till man hittar ett medel som fungerar med metoden.

Dosera mindre medel vid varje diskning, dosera mindre totalt


Maskindiskmedelstabletter innehåller mycket mer diskmedel nu, än vad de gjorde när diskmaskiner hade två fack.

Det behövs mycket mindre diskmedel vid slutdiskningen, om man maskinen fördiskar istället för att förskölja.

Också det totala mängden diskmedel går att minska, vid två diskningar. Och resultatet blir trots det bättre.

Hur jag gör


Disk är olika, vatten är olika, diskmaskiner är olika. Det som funkar för mig, där jag finns, kanske inte funkar på andra ställen.

Följande metod har fungerat för mig med tre egna diskmaskiner och något dussin diskmaskiner som jag använt i arbetet.

  • Jag har aldrig bott någonstans, med sådant vatten att det är särskilt nödvändigt att ha något i sköljfacket. De få gånger som det blir fula vattenfläckar på den färdiga disken, så brukar jag bara köra samma disk i sköljprogrammet, med lite salt. 
  • Jag blötlägger disken i diskhon, eller i en balja, bara om matresterna torkat in under flera timmar. För slutresultatet spelar det inte så stor roll om man använder varmt eller kallt vatten, eller diskmedel. Men om man inte gillar gunk och fett som flyter på ytan på blötläggningsvattnet, så blir det mindre sådant med varmt vatten och/eller diskmedel.
  • Jag fördiskar ofta inte alls för hand, och när jag förhanddiskar så gör jag det ofta bara med mekaniska metoder, diskmedel behövs oftast inte. Jag tar bort sådant som kan fastna i diskmaskinens filter. Det är även så att vissa typer av smuts inte går bort vid diskning utan mekanisk rengöring (eller med starka, miljöfarliga, och otäcka medel), t.ex. skrubbar och skrapar jag bort fasttorkad äggula på tallrikar. Det är bäst att skrapa bort så mycket som möjligt av sådant som bränt fast i ugn eller mikrovågsugn, speciellt sådant som inte blötts upp under blötläggning.
  • Jag köper diskmedelstabletter med bara en typ av medel i. Billigast funkar oftast bäst med min metod. Allt-ett-tabletter i flera färger är bondfångeri, och kan göra det svårare att dela på tabletten i nästkommande steg. Jag brukar ofta köpa W5 Classic Clean från Lidl, det är samma medel i hela den tabletten, trots att den har två färger.
  • Jag tar bort eventuell plastförpackning eller skyddslager från diskmedelstabletten. Tyvärr har många maskindiskmedeltabletter idag, ett långsamt vattenlösligt gelatin- eller stärkelselager, som är tänkt att fungera som en skyddande hinna. Detta lager gör bara att medlet får kortare tid att fungera, och i värsta fall blir gelatinet ett klet på disken efter diskningen. Enklaste sättet att få bort detta lager från tabletten, är att skölja tabletten under vattenkranen, tills man känner att gelatinskiktet mjuknar, sedan är det bara att skala, eller gnugga, bort det.
  • Sedan bryter jag tabletten i två delar. Om en bit blir mindre än den andra, så är det denna som jag lägger på bottnen i diskmaskinen, under disken. Den andra delen placerar jag i det vanliga diskmedelsfacket.
  • De miljövänliga programmen på diskmaskinen tar mycket längre tid. De använder också mindre mängd vatten, och återanvänder samma vatten under olika delsteg, så risken att det inte blir rent ökar rejält. Den pyttelilla miljövinsten försvinner, om man måste diska om, eller behöver använda starkare medel, med det "miljövänliga" programmet.
  • Jag har lite hygiennoja, så jag kör helst diskprogram som går upp till minst 60°C i temperatur, så att disken blir pastöriserad. De hetare programmen går också ofta snabbare. Nackdelen kan vara att vissa typer av smuts (proteiner, stärkelser) kan denaturiseras av de högre temperaturer, så att de fastnar på disken värre. Om man har otur, så är diskmaskinsprogrammet felgjort, så att maskinen värms upp för snabbt, innan sådan smuts försvunnit (värms disken upp för snabbt, så dödas  heller inte mikroorganismer som är i sporstadie, mikroorganismerna måste hinna väckas ur sin slummer för att de skall kunna dödas med värme eller diskmedel). Med en sådan felkonstruerad diskmaskin, så kan man vara tvungen att använda program med lägre temperaturer.