Webbläsaren Opera för Android

Den här artikeln ingår i serien, av blogginlägg, om hur jag söker en webbläsare för min telefon.

Opera

Opera är en ursprungligen norsk webbläsare, som numera ägs av ett kinesiskt företag.

Opera är baserat på öppen källkod från Chromium, men innehåller också enorma mängder properitär kod.

Opera i Google Play Butik

Varför inte Opera är webbläsaren för mig

Opera kräver att man registrerar sig hos dem, och blir en del av deras ekosystem av appar och molntjänster. Annars funkar nästan ingenting i appen.

Jag installerade Opera, men efter att ha läst deras användarvillkor, så backade jag ur, och avinstallerade appen. De ger sig större friheter än Google och är dessutom ett kinesiskt bolag, så om de gör något fult, så kan inga domstolar, lagar och regleringar från Sverige och EU komma åt dem.

Dessutom var användargränsnittet för krångligt, och appen verkar ha en hög inlärningströskel.

Min tidiga historia med Opera och Internet

När jag först fick tillgång till Internet, så var Gopherspace fortfarande mycket större än Webben, social media bestod av Usenet, och alla på nätet var fortfarande otroligt artiga, vänliga och hjälpsamma, speciellt mot nybörjare. Den nuvarande internetkulturen, tillkom först när användare av AOL (s.k. AOL-barbarer), fick tillgång till internet, och flyttade över sin egen aggresiva och ohövliga kultur, som växt fram på AOL:s egna datornät, till Internet. De flesta internetanvändare, som man fick kontakt med, var amerikaner, och antingen hade de anknytning till universitet, eller så var de döva och/eller blinda. På den tidens Internet, så märktes det inte direkt om någon var blind eller döv, och eftersom nästan allt var text, så funkade punktskriftsterminaler för att komma åt allt viktigt innehåll på nätet. Så Internet blev en oas för blinda och döva, där de var som alla andra där, och blev bemötta precis som alla andra.

Min första webbläsare var en klon av  NCSA Mosaic, som var utökad så att den kunde visa en graf över alla länkar ut från en hemsida, och över länkar från de länkade sidorna (det ansågs oartigt om en hypertextsida, som inte var en länksamling, hade fler än 6-8 länkar).

Webben bestod av enbart hypertext. Webbsidor kunde ha olika nivåer av rubriker (som på de flesta webbläsare visades i samma storlek som övrig text, men med andra färger, Mosaic var ett av få undantag som visade rubriker som större text), och visa betonad text (annan färg/inverterad färg, eller fet, eller lutande). Men inte något mer, inga bilder, inget ljud, inget interaktivt material (annat än länkar att byta sida med), bara text. Hypertexten kunde länka till en bild-, eller ljud-fil, men dessa fick laddas ned och öppnas med ett annat program än webbläsaren.

Visserligen kunde Mosaic visa bilder i sin text. Men eftersom de flesta fortfarande använde andra webbläsare, som inte kunde visa bilder, så användes aldrig den möjligheten till att bära någon information.

Sedan kom Netscape (en annan klon av Mosaic) och webben utökades till att bli mer interaktiv. Så att det t.ex. gick att göra sidor som man direkt kunde beställa varor från genom att fylla i och skicka formulär (men inte betala på sidan, det kom en faktura, tidigare hade man behövt skriva epost för att beställa varor från nätet). Netscape blev den mest använda webbläsaren, och naturligtvis började de flesta sidor visa bilder ihop med texten, det var revolutionerande. Dessutom utökades de olika sätt man kunde formatera texten på, i Netscape, webben blev mer grafisk.

Jag blev tvungen att byta till Netscape, för att kunna fortsätta använda webben.

Microsoft (som just bytt namn från Micro Soft) hade motarbetat Internet med en riktigt otäck smutskastningskampanj, och ville att alla skulle använda deras eget nätverk MSN (Micro Soft Network). MSN:s sidor stödde inte hypertext, utan använde ett riktigt förfärligt sidoformat, där allt bestod av klickbara bitmappsbilder av otroligt låg kvalité (ofta var bilderna på text helt oläsbara, och allting annat fick man gissa vad det föreställde), och allting kostade pengar att använda, mycket pengar, ofta hundratals kronor per klick. Allt sidinnehåll, på MSN, kom från stora bolag (som Microsoft gjort sidorna för), med produkter att sälja, det fanns också en chat-funktion och epost (som gudskelov använde riktig text istf bilder), men bara för kontakter med andra användare av MSN.

Nåväl, ingen var intresserad av att använda MSN, även om Microsoft lyckade lura av en del företag pengar för att skapa sidor där. [ MSN kom förinstallerat på min windowsdator, och fungerade även för mig i Sverige, fast Microsoft inte sagt något om att MSN fanns tillgängligt för Sverige. Antagligen var det bara ett kortvarigt experiment här. Jag använde bara MSN två gånger, och det var mer än nog. ]

Jag var en tidig användare av Microsoft Windows 95 (som först hade inbyggt stöd för MSN, men det plockades snabbt bort från senare versioner och uppdaterings-CD), men det första jag gjorde, var, naturligtvis, att installerat program för att använda Internet istället.

Microsoft gjorde en kovändning om Internet. De stal en webbläsare, Internet Explorer (också baserad på Mosaic, förstås), genom att lova utvecklaren av den, att han skulle få provision från försäljning av webbläsaren, för att sedan ge bort Internet Explorer gratis till sina kunder (om du betalat för Windows 95). Nyare versioner av Windows 95 kom också med inbyggt stöd för Internet.

När sedan Microsoft, genom utökningar i Internet Explorer, försökte göra om webben till att kunna användas mer kommersiellt, så gjordes webben om så mycket, att sluta vara ett världsomspännande nätverk av hypertextsidor, till att bli något helt annat (som definitivt inte fungerade med en punktsskrifterminal).

Webben blev ännu mer interaktiv, när Netscape utvecklade JavaScript.

Nu blev jag tvungen att börja byta mellan Internet Explorer och Netscape, beroende på vilka sidor som jag ville besöka. Vissa sidor funkade bara med IE, och vissa bara med Netscape. Med sidor som funkade för båda, så använde jag Netscape, eftersom IE var ett riktigt buggigt skräp.

Nu dök Opera upp some en räddande ängel. Opera kunde visa många sidor som tidigare enbart kunnat visas i antingen Internet Explorer eller Netscape. Dessutom var programmet stabilt, och kraschade inte som Internet Explorer alltid gjort, och som Netscape börjat göra när det byggts ut för mycket och för fort. Opera var också mycket snabbare än de bägge andra webbläsarna.

Opera var först utvecklat av norska Telenor, för att användas i kundkiosker, för olika typer av självservice. Men senare versioner, byggdes ut, och blev tillgängliga för allmänheten att använda, på hemdatorer över öppna internet.

Jag var en av de tidigaste användarna av Opera utanför Norge. Och programmet var så bra, att jag blev betalande kund, redan första dagen den möjligheten erbjöds.

Med tiden blev Opera mer och mer utbyggt med andra funktioner, än att bara vara en webbläsare, och värre och värre att använda. Och när webbläsaren Mozilla (senare Mozilla Firefox, ännu senare Firefox), blev tillräckligt bra för att använda, så var det en räddare i nöden. Mozilla var baserat på Netscape:s kod. Netscape hade gått i konkurs, och som hämnd mot Microsoft, så hade att de släppt källkoden till sitt program som öppen källkod. Det tog dock många år, innan den källkoden moderniserats, och rättats till, tillräckligt, för att bli bra nog att använda. Under tiden var webbanvändare hänvisade till den allt mer groteskt multifunktionella Opera, eller otroligt buggiga och osäkra Internet Explorer.

Söker Blink-baserade Android-webbläsare

Jag letar efter ett alternativ till Androids förinstallerade webbläsare Google Chrome.

Jag har länge velat slippa Google Chrome, men hade helt enkelt inte plats att testa några nya webbläsare på min gamla mobil. När jag nu råkade på en bugg som stänger alla öppna flikar, så blev jag motiverad att försöka hitta ett alternativ igen.

Testade hittills:

• Opera
• Duck Duck Go
• FOSS Browser + Joplin
• Vivaldi

Vad är det för fel på Google Chrome?

Google Chrome för Android är ett buggigt skitprogram, och har varit lika buggigt under de över tio år som jag använt det. Buggarna kommer och går, men det känns alltid som att spela rysk roulette när man använder Google Chrome.

Gång efter gång, har jag råkat ut för olika buggar som stängt alla flikar, raderat bokmärken, raderat platshistorik, eller helt enkelt låst appen, så att jag blivit tvungen att rensa bort alla data själv.

Mycket onödig tid har jag ödslat bort för att göra om arbete som Chrome kastat bort, och på att jag behöver använda Chrome på ett onödigt krångligt sätt, för att inte buggarna skall ställa till med något.

Det har skett på flera telefoner, och under flera användarprofiler hos Google. Så det är inte frågan om att vara en lokal fil blivit korrumperad, eller att data för bara ett användarkonto hos Google blivit korrumperat.

Nu senast, så råkade jag ut för en bugg som stänger alla öppna flikar, om man använder Dela-funktionen på en app, för att öppna en sida i Google Chrome. Det händer vilken app man än använder för att Dela en sida med Chrome.

Det är helt enkelt så, att de som utvecklar Google Chrome, ofta utvecklar funktioner som de aldrig själva använder, och Chrome testas inte heller igenom ordentligt, så felen upptäcks aldrig. Är det sedan bara är några enstaka användare som klagar på en bugg, så fixas den aldrig. Google borde utlösa en bredare "bounty" för att hitta fel i Chrome, än vad de redan har.

Vad som gör att Goggle Chrome fortfarande är någorlunda användbart, är att buggarna oftast bara märks när man gör något som de flesta användare (lusers) inte gör. Fast det gör naturligtvis också att många Chrome-användare förblir lusers, eftersom så fort de försöker vidga sina färdigheter, utöver det mest basala, så slår Google Chrome dem på fingrarna med en bugg.

Dessutom är inte Google Chrome:s användargränssnittet särskilt bra och appen samarbetar dåligt med andra appar och med själva Android-systemet.

Goggle Chrome slöar dessutom ner alla andra appar som man använder samtidigt. Programmet tar upp massor med minne och lagringsplats, mycket mer än vad som behövs bara för att visa de hemsidor den visar. Och håller dessutom hela tiden på och skickar och tar emot data över Internet, mycket mer data än vad som behövs för att bara visa hemsidorna, vilket slöar ner Internet för alla andra appar.

Vilka krav jag ställer på en ny webbläsare

Webbmotorn Blink

Blink är en webbmotor. Den finns förinstallerat som ett funktionsbibliotek, på alla Android-telefoner.

Blink är en väldigt bra webbmotor: snabb, relativt resurssnålt, relativt säker, och väldigt stabil och vältestad. Den enda stora webbläsaren som inte använder Blink är Apples Safari.

Eftersom den redan finns på Android-telefoner, så betyder det att webbläsare som använder det funktionsbiblioteket som webbmotor, kommer att stjäla mycket mindre utrymme på telefonen än de som inte använder den.

Blink används överlägset mest på webben, och det är ofta bara den webbmotor, som de flesta hemsidor är utformade och testade för att fungera med. Det finns andra webbmotorer, som på många sätt är bättre än Blink, men använder man en webbläsare med dem, ute i stora vilda webben, så råkar man oftast ut för många webbsidor som inte fungerar (därför att de är dåligt kodade, och bara testats med Blink eller, möjligen, Apples webbmotor WebKit).

Blink är öppen källkod, och den källkoden innehåller inget som spionerar på dig för Googles räkning. Men det betyder inte att de som byggt din telefon, eller webbläsare, inte kan ha lagt till kod som spionerar på dig, i just deras version av funktionsbiblioteket.

Större delen av webbläsaren Google Chrome, finns också tillgänglig som öppen källkod i projektet Chromium. Chromiums källkod innehåller delar som kan spionera på dig, men den som bygger en webbläsare baserad på källkoden i Chromium, kan lätt välja bort att använda dessa delar.

Att webbläsaren ger mig åtminstone ett minimum av privatliv

Inget spionerade, eller åtminstone inte jättemycket. Och att den data webbläsaren samlar in om mig, inte delas ut till höger och vänster.

Google Chrome spionerar ganska mycket på dig, men de flesta andra webbläsare som finns på Play Store, är betydligt värre. Läs alltid användarvillkoren för appar som du använder, och kolla runt på nätet efter vad användare, och forskare, upptäckt att apparna faktiskt gör.

Även om Google (och Chrome) samlar in mycket data om dig, så är Google någorlunda bra på att inte dela den datan med vem som helst, hur som helst.

Att webbläsaren inte infogar egna annonser på webbsidor

Många webbläsare på Play Store, byter ut de annonser som visas på hemsidor, mot sina egna. Vilket gör att de tjänar pengar på dem, istället för att pengarna går till de som gjort hemsidan.

En del webbläsare lägger dessutom till ytterligare reklam på hemsidor.

Inte för mycket annonsblockering

Annonser är ofta vad som står för det mesta av inkomsten för en hemsida. För omfattande användning av annonsblockering, kan göra att tillgången till "gratis" innehåll på nätet minskar. Eller, ännu värre, att hemside-makare börjar hitta på värre sätt att tjäna pengar på sina besökare.

Tvärt emot vad många tror, så har Google Chrome en inbyggd annonsblockering. Men dess svarta lista är väldigt minimal, och begränsad till annonsörer som bedriver uppenbart olaglig verksamhet. T.ex. barnporr, eller bedragare som använder annonser för lura pengar av folk, eller få dem att installera skadlig programvara. Det är omöjligt för Google att blockera annonser mer än de allra olagligaste, eftersom de då skulle bli dragna inför domstol, anklagade för att de gynnar egna annonser, framför andras.

I vissa webbläsare, så kan man välja mellan olika svarta listor för annonsörer. Jag brukar då välja en som bara blockerar sådana annonsörer som är kända för att hålla på med olagligheter, eller som utformar annonser så de ställer till problem för webbläsaren.

Det finns också webbläsare som bara visar annonser från annonsörer på en vit lista.

Annonsblockering kan också få många sidor att bara visa en blank skärm (t.ex. artiklar på Aftonbladet). En annons visas före den sida man vill läsa, men eftersom innehållet i annonsen blockerats, visas ingenting, och det går inte att se det egentliga innehåller på sidan enkelt (om du också stänger av JavaScript, så funkar Aftonbladet med blockerade annonser). Problemet är, naturligtvis, att sidorna är dåligt kodade, men även en dåligt kodad sida, kan fortfarande vara en sida som man vill läsa, eller använda.

Att webbläsaren funkar någorlunda felfritt

Helt enkelt inte vara lika buggig skit som Google Chrome. Jag har gett Google över ett decennium på sig att fixa Chrome, så i rättvisans namn, så kommer jag att tolerera mindre allvarliga buggar i en nyare webbläsare.

Enkelt att flytta bokmärken

Enkelt att flytta bokmärkeslistan till ny mobil.

Enkelt att dela bokmärkeslistan mellan mobiler.

Enkelt att flytta bokmärkeslistan, eller delar av den, till andra appar, eller exportera till t.ex. HTML.

Bokmärkeskataloger, eller bättre

Chrome är en av få webbläsare, som hållt fast vid att organisera bokmärken i en trädstruktur av kataloger, på samma sätt som gjordes i tidiga webbläsarna som Mosaic och Netscape Navigator.

Många andra webbläsare har gått över till andra system, och även om de nya varianterna ofta har flera fördelar, så har de alltid haft någon allvarlig brist, som gjort dem omöjliga att använda för mig.

Därmed inte sagt att en webbläsare måste ha inbyggd bokmärkeshantering med trädstruktur, för att jag skall använda den. Det kan finnas annat som funkar lika bra, eller, som när jag testade FOSS Browser, att bokmärkeshanteringen går att enkelt fixa med en annan app.

Vettig flikhantering, eller motsvarande

1. Jag vill kunna enkelt ha flera hemsidor öppna samtidigt, och kunna växla mellan dem smärtfritt.
2. Jag vill enkelt kunna komma åt alla hemsidor jag använder i ett projekt, samtidigt och i bibehållen flikordning.

De webbläsare som hittills funkat bäst, för mig, på mobilen, har haft möjligheten att skapa flikgrupper, eller sessioner, som man kan växla mellan, så att det inte bara blir hundratals oorganiserade öppna flikar att leta i. Innan smarta telefoner fanns, så har jag också använt webbläsare som integrerar flikhantering och bokmärken, och det kan t.o.m. funka bättre än flikgrupper.

Ofta har jag en flikgrupp (eller session) för varje projekt som jag håller på med.

Det kan finns ett överlapp mellan hur bokmärken och flikar fungerar. I vissa webbläsare (jag vet inte om någon sådan existerar just nu), så kan man enkelt öppna alla bokmärken i en katalog samtidigt, och även enkelt samtidigt spara alla öppna flikar i en bokmärkeskatalog. Då försvinner behovet av flikgrupper.

För mig är det inte så viktigt var funktionaliteten finns: bara att den finns, och att det fungerar enkelt och snabbt. Man skall bara behöva tänka på innehållet i det projekt som man håller på med, inte över de verktyg som man använder.

Webbläsaren samarbetar med andra appar, och Android

Jag gillar att använda appar/program som är väldigt bra till en sak, men inte försöker vara bra på allt (vilket alltid leder till att de blir halvdåliga på allt istället). 

Android är ett väldigt stympat Linux-system, som saknar många av de funktioner, som i mer traditionella Linux-distributioner, gör det lätt att använda flera appar/program ihop med varandra, för att nå ett mål.

Men Android har fortfarande vissa funktioner för att appar skall kunna samarbeta. Jag gillar appar som verkligen utnyttjar dessa möjligheter.

Chrome, liksom Googles andra appar, samarbetar dåligt ihop med andra appar, och med Android i stort. Google ställer mindre krav på sina egna appar, än vad de gör på Android-appar från andra.

Navigering på Pixel 7

Jag skrev tidigare om Översiktsskärmen på Pixel 7. Som jag, iaf än så länge, tycker är det bästa med min nya telefon.

Jag har bytt från en ganska ålderstigen Samsung, till en Pixel 7. Hur man navigerar runt i det nya användargränssnittet, tog mig ett tag att vänja mig vid. För att inte tala om alla nya ord, för väldigt gamla funktioner, som Google använder om sitt användargränssnitt. Jag har inte använt Windows, sedan Windows 98, och jag tror att Android hämtat många av de användargränssnitt-begrepp, som Google  använder, från senare versioner av Windows. Så mycket att lära om och lära nytt.

Skillnaden mellan biodiesel och förnybar diesel + Neste & Valero

Kalifornien är förelöpare (tack vare Arnold Schwarzenegger) när det gäller förnybara bränslen, och Kaliforniska och USA:s federala myndigheter är de som står för de flesta definitioner, och lagkrav, vad gäller dessa. 

Förnybar diesel (eng: renewable diesel) är diesel som till 100% can ersätta diesel från fossila källor. Denna kan utan problem blandas i tanken med vanlig diesel, för vanliga dieselbilar. Förnybar diesel består oftast av samma kemiska komponenter som diesel från fossila källor. Förnybar diesel uppfyller standarderna ASTM D975 och EN 590.

Biodiesel behöver inte vara diesel, men kan säljas, som en komponent, i färdiga blandningar av diesel. Biodiesel skall uppfylla kravet att kunna blandas i upp till 10% i vanlig diesel, utan att orsaka problem för vanliga dieselfordon. Biodiesel uppfyller standarden ASTM D6751.

• https://www.eia.gov/energyexplained/biofuels/biodiesel-rd-other-basics.php
• https://afdc.energy.gov/fuels/renewable_diesel.html
• https://afdc.energy.gov/fuels/biodiesel.html
• https://seekingalpha.com/article/4594337-darling-ingredients-out-of-flavor-for-renewable-diesel

De största producenterna av förnybar diesel är amerikanska Valero (som jag tidigare ägt aktier i) och finska Neste (4,8% av min värdepappersportfölj), som bägge är börsnoterade.

Valero tillverkar sin förnybara diesel, främst från slaktavfall, som leveras av Darling Ingrediens (också börsnoterat). Detta står för 30% av Darling Ingrediens resultat.

Neste tillverkar sin diesel från vegetabiliska fetter, men kan i teorin tillverka den (lönsamt) från vilka långa kolkedjor som helst. Problemet är att hitta tillräckligt stora och homogena källor av långa kolkedjor. Neste var, ett tag, Nordens största importör av palmolja, och har blivit hårt kritiserat för detta.

Sidor hos Avanza:

• Neste Oyj
• Valero Energy Corp
• Darling Ingredients Inc

Varför jag äger aktier i Neste Oyj...

Tyvärr tror jag inte diesel från förnybara energikällor blir framtiden för personfordon. Volkswagens dieselskandal gav diesel ett för dåligt rykte, och beredde väg åt dagens elbils-boom. Rent rationellt vore fordon och förnybar diesel, tillverkade för att enbart användas med varandra, de miljövänligaste fordonen för framtiden. Förnybar diesel kan tillverkas, och tillverkas redan idag, så att den blir mycket homogenare, och friare från föroreningar, än diesel från fossila källor. Dieselmotorer skulle kunna tillverkas mycket effektivare, om de drog nytta av detta.

Diesel har fördelen framför elektriska batterier, att den inte förlorar energi om den inte används, och också att det går att göra kraftfulla dieselmaskiner (som t.ex. gruvmaskiner för öppna gruvor), som är mycket mindre och lättare än motsvarigheten gjorda för elektrisk drift skulle bli.

Anledningen att jag fortsätter äga Neste, är framförallt för att de tillverkar förnybart flygbränsle, som antagligen aldrig helt kommer att kunna ersättas av elbatterier. Även om någon skulle uppfinna elbatterier som kan lagra lika stor energimängd per volym och vikt, så kvarstår problemet vad som skulle ersätta turbojetmotorer. Och om en elektrisk ersättare till turbojetmotorer tas fram, så kvarstår problemet med att ju kraftfullare elektriska batterier är, desto lättare har de att explodera, och ju mer energi de lagrar, desto större explosioner blir det. Det sista problemet är något som antagligen aldrig kommer hitta en lösning, och jag tror aldrig att flygplan som vid en olycka, garanterat, kommer att explodera värre än de mest destruktiva militära bomber, kommer att få flyga över, eller landa i, stora tätbefolkade områden.

Hur många soldater har Sverige och Finland

Jag läste rubriken och ingressen till den här artikeln på Aftonbladet (själva artikeln är enbart för prenumeranter):

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/RGE575/ryska-radslan-for-finska-militaren-miljon-bajonetter

Har verkligen Finland en miljon soldater? Google, google ....

Av Finlands 5,5 miljoner invånare, så skulle 2,3 miljoner kunna mobiliseras som soldater, ungefär hälften av dessa (Finland har obligatorisk manlig värnpliktsutbildning) har genomgått militär träning (ganska säkert mer än en miljon). Av dessa skulle 0,3 miljoner kunna mobiliseras omedelbart.

Av Sveriges 10,4 miljoner invånare, finns 4-5 miljoner som skulle kunna mobiliseras som soldater. Av dessa är det bara 0,5 miljoner som har genomgått militär träning (lumpen). Men av dessa skulle bara 0,04 miljoner, kunna mobiliseras omedelbart.

Så Finland och Sverige, skulle kunna mobilisera ungefär lika stor andel av sin befolkning. Men det skulle ta mycket längre tid, och kosta mer, för Sverige.

Trots en hälften så stor befolkning, så  har Finland mer än dubbelt så många, som Sverige, som är militärt tränade, och fortfarande i fysiskt skick för att tjänstgöra som soldater.

Finland kan omedelbart mobilisera mer än 7 gånger fler soldater, än Sverige.

Hur är det med USA, världens enda militära stormakt?

Av en befolkning på 332 miljoner, är det bara 15 miljoner, som skulle kunna mobiliseras som soldater (enligt officiella siffror). Mindre än 5 av 110!!! Av dessa är det c:a 3 miljoner som har militär träning, och 2,1 miljoner som skulle kunna mobiliseras omedelbart.

Trots en mer än 60 gånger större befolkning än Finland, så kan USA bara mobilisera 15 gånger fler soldater!!!

Ryssland?

Av en befolkning på 143 miljoner så har Ryssland (officiellt) runt 69 miljoner som skulle kunna mobiliseras. Hur många av dessa som har militär träning kan jag inte hitta någon siffra för, men det är betydligt mindre än hälften (bara 33 miljoner (47%), av dessa 69 miljoner är män, och mindre än 4% av ryska kvinnor (den siffran var, underligt nog, lätt att hitta), har någon militär träning).

Ryssland har (officiellt) 3,5 miljoner soldater, som omedelbart kan mobiliseras, av dessa är 0,2-0,3 miljoner inne i Ukraina, och de roteras ut efter en period på 3 månader, om de inte dött eller blivit allvarligt skadade först. Tanken är att de ryska soldater som varit i Ukraina, men är borta därifrån, skall återgå i tjänst där, efter 4-5 månader vila, om de inte blivit för invalidiserade. Men i nuvarande takt, så kommer 0,4-0,5 miljoner ryska soldater att dö per år, i Ukraina (och trenden är uppåtgående, allt eftersom andelen o-/snabbutbildade soldater ökar). Så alla stridsredo ryssar, är redan uppbokade av kriget i Ukraina. Ryssland har börjat träna skolbarn till soldater, som en del av skolgången.

Börjar förstå varför Ryssland inte gillar att Sverige och Finland går med i Nato. Även i ett modernt krig, är det alltid vem som har störst antal soldater, som är mest avgörande. Överlägsenhet när det gäller vapen, spelar mindre roll, än antalet soldater bakom dem. Däremot är det ganska meningslöst att skicka personer utan militär träning som soldater, de flesta kommer att dö nästan omedelbart, innan de gör någon nytta, och det belastar militär logistik, så att även utbildade soldater blir mindre effektiva. Men det krävs bara ett par månaders utbildning, för att göra en soldat av en civilist. Anledningen att så många ryssar dött i Ukraina, är att Ryssland skickar dit så många som inte fått någon riktig träning.

Till skillnad från Sverige, och USA, så har Finland bra koll på hur stor andel av den manliga befolkningen som är stridsdugliga. Finland får en baslinje för antalet, vid mönstring och lumpen, och kan sedan extrapolera hur många som faller bort utifrån annan statistik (finsk sjukvård rapporterar in statistik till försvaret). I Sverige har hade vi inte obligatorisk värnpliktsutbildning, eller mönstring, 2010-17. Efter 2017, så har bara ett litet antal svenska ungdomar blivit kallade till mönstring, och ännu färre har därefter genomgått värnpliktsutbildning, och därför är det sedan 2010, väldigt få 18-åriga svenska män som mönstrats (där deras fysiska och psykiska förmåga mäts). Det finns ingen svensk rapporteringsplikt för sjukvården till försvarsmakten, så den statistik som samlas in där, är främst lämplig för andra ändamål, än att avgöra hur många som är stridsdugliga. USA har bara allmän mönstring vid behov, och har inte haft någon omfattande mönstring sedan första världskriget, och sist de hade allmän mönstring (i liten skala) var under Vietnamkriget. USA:s sjukvårds- och hälsostatistik är också helt otillräcklig (kommer främst från försäkringsbolag), inte bara för att uppskatta antal stridsdugliga medborgare, utan också för att fatta vettiga politiska beslut.

Även om USA är rankat 9:e land, för manlig övervikt (med 36% överviktiga), medan Finland hamnar först på 42:a plats (med 24% överviktiga), så är det svårt att förstå skillnaden i tillgång till möjliga soldater, jämfört med Finland (och Sverige). När de gäller ålder, så är 61% av befolkningen i Finland mellan 15-64 år, medan i USA är det 65%, så andelen i lämplig ålder, i USA, är något högre än i Finland. Fast kanske har USA och Finland, helt olika krav för vad som räknas som "fit-for-duty".

Volkswagen återkallar 143.000 SUVar

Bilarna återkallas i Nordamerika, men säljs också i andra länder

Det gäller två modeller av VW Atlas, producerade 2018-21, som säljs under namnet VW Teramont utanför N. Amerika och Chile.

Felet är att krockkuddarna kan stängas av när det sitter någon på passagerarsidan i fram, det positiva är att det lyser en varningslampa, om så sker.

När jag läste rubrikerna, så trodde jag att det var något datorfel, och att det var gamla pressmeddelanden som blivit utskickade av misstag. VW har haft massor med problem med krockkuddar, för just det varumärket. Både p.g.a. vattenläckage, som hotade att utlösa krockkuddens sprängladdning, sladdar som nöts sönder, så att inte krockkudden utlösts när den ska, men också med felkonstruerade krockkuddar, från Autolivkonkurrenten Tanaka.

Jag äger aktier i både Volkswagen och Autoliv. Jag har inte lyckats ta reda på om Autoliv är inblandat, på något vis. När Volkswagens dieselskandal hände, 2015, så gick Autoliv ut och sa att de inte var en stor leverantör till VW, och att det inte skulle påverka dem nämnvärt.

Jag gjorde en koll, c:a 2018, och då var Autoliv den enda krockkuddetillverkaren, som aldrig orsakat någon stor skandal. Hoppas det håller i sig 🤞.

Jag äger aktier i Autoliv, därför att det är ett bolag med mycket bättre produkter än konkurrenterna, och dessutom brukar de ha fin-fina räkenskaper.

Jag äger Volkswagen, därför att jag räknade på dem, och deras konkurrenter, 2017, och då var de, de som verkade vinna mest på om elbilarna slog igenom (jag har inte gjort någon uppföljning, nu när elbilar har slått igenom i halva världen).

Om bilar som kör biodiesel blir  framtiden, så skulle Volkswagen vara bäst positionerat av alla företag. Tyvärr blir det nog inte så, skandalen 2015, har gett dieselbilar ett för dåligt rykte. Bilar som konstrueras för, och körs på, biodiesel är ett mycket rationellare val, för regeringar, om de prioriterar miljön. Biodiesel kan tillverkas så att den inte innehåller några föroreningar, och är otroligt homogent vad gäller kolväten. Om man kör "vanliga" dieselbilar på biodiesel, så är det varken bättre eller sämre än vanlig diesel (om det är en bra biodiesel). Men om man skulle konstruera bilar och biodiesel, specialgjorda för varann, så skulle bilarna kunna bli otroligt effektiva, och mer miljövänliga än elbilar. Det är också en försumbar energiförlust i dieseln, för en dieselbil som står parkerad länge utan att köras, eller i ett olämpligt klimat, medan en elbil tappar mycket el när den står stilla, speciellt om det är för varmt eller kallt, och stillastående, åldrar batterierna, mer om än den körs.

Jag äger också aktier i Neste, som är en av de största, och den bästa, tillverkaren av biodiesel. De är också den största tillverkaren av biojetbränsle, för flygplan. Men, som jag skrev innan, det är nog kört för biodieselfordon att gå om elfordon, i försäljning. Men dieselfordon kommer vara kvar, inom specialnischer, och ställs det krav på miljövänlighet, så kommer de att köra på biodiesel.

Översiktsskärmen på Pixel 7

 

De nya funktionerna i Översiktskärmen, är det bästa med min Pixel 7, jämfört med mina tidigare telefoner. Tyvärr verkar inte all funktioner den erbjuder, finnas på andra Android-telefoner, utan är (än så länge?) unika för Pixel UI. De flesta av funktionerna fanns redan innan i Google Lens (och har redan tidigare blivit inbyggda i apparna Google Kamera och Google Assistent). Så jag har inte hittat något som är helt nytt, det är bara att man slipper många onödiga steg med att ta en skärmbild på en app, och sedan öppna bilden i Google Lens. Även för funktioner som funnits tidigare, eller som inte kommer från Google Lens, så har sättet som man använder dem på, gjorts mycket smidigare och tydligare. Tyvärr finns det fortfarande en del mer dolda funktioner, som det antingen krävs att man vet att de finns tidigare, eller råkar peta på exakt rätt ställe, vid rätt tidpunkt. Jag använde Mac OS X under några år i början på 00-talet. En bidragande orsak till att jag aldrig blev en Apple-fantast, var just att de hade en massa dolda "expert"-funktioner, som krävde att man klickade på någon pixel på skärmen, där det inte fanns minsta ledtråd till att någonting hände när man klickade där. Lika otydlig är inte Översiktsskärmen i Pixel UI: det är iaf inte hörnet på någon fönsterlist eller ram, som man behöver peta på (vad jag hittat). Men vissa saker kunde vara tydligare, och som med Mac OS X, så verkar det mest vara "expert"-funktioner, som är mindre uppenbara att hitta.

Svep långt uppåt från bottenstrecket för att komma till Översiktskärmen.

Förutom att Översiktsskärmen fungerar som en visuell programväxlare, så kan du, med bilden på appen, göra samma saker som i Google Lens, fast mycket smidigare. T.ex. kan du välja text i bilden på appen, direkt i Översiktsskärmen. Du kan också använda Översiktsskärmen till att ta Skärmbilder och redigera dessa. En annan sak du kan göra härifrån, är att öppna två appar med delad skärm.

Kopiera text från en app

Tyvärr tillåter inte Android-appar att man markerar och kopierar all text som visas i dem (vilket inte bara är ett Android-problem, tyvärr verkar det bara gå att göra i en del appar/program i Linuxvärlden ("riktiga" Linux-distros, inte Android, som också är en Linuxdistrubition, fast med sämre säkerhet, inte erbjuder samma funktionsbibliotek till programmerare, inte har tillgång till alla UNIX/X Windows-program, och är mer nerdummat och mer begränsande i vad användare tillåts göra)).

Med Översiktsskärmen, så kan man komma runt detta. All text som visas i bilden på appen, går att markera och kopiera.

⚠️ Det finns ett caveat, allt du kan göra med Översiktsskärmens bild på en app, görs på en bitgrafik-bild på en app. När du väljer text i bilden, så är det text som OCR-tolkats, och den texten kan ha tolkats fel. När jag kopierar ISIN från Avanzas app, på detta sätt, så tolkas alltid en inledande nolla i nummersekvensen, om den börjar med 0, som ett O, antagligen därför att två bokstäver föregår nummersekvensen, och Google:s OCR-AI, har ännu inte lärt sig känna igen en ISIN.

Det funkar alltså inte som (det gjorde?) i Mac OS X, där skärmbilder är/var? PDF:er med all text-information bevarad. I Android är skärmbilder bara bitgrafik, även de bilder på appar som visas i Översiktsskärmen.

En fördel med OCR-tolkningen, är att man kan kopiera text från bilder i appen, lika enkelt som man kopierar annan text.

Jämfört med hur jag förut, alldeles för ofta, gjorde samma sak, genom att först ta en skärmbild på en app, och sedan öppna skärmbilden i Google Lens, så är det nya sättet väldigt mycket smidigare.

Ett annat sätt att göra samma sak, är om det finns en webb-version av appen. Då är det enkelt att där kopiera text, eftersom all text som visas i webbläsaren, går att markera och kopiera. Detta är smidigare för text som täcker mer än en skärm, och man slipper att det blir fel med OCR-tolkning.

Öppna två appar på en delad skärm

Video från YouTube och Bloggers hemsida visas samtidigt

Visa, och använda, två appar samtidigt, är något man kunnat göra jättelänge på Samsungs, och många andras, Android-telefoner, men det är relativt nytt i Google:s version av Androids användarmiljö.

Gör så här:

1. Svep upp från nederkanten av mobilen för att öppna Översiktsskärmen
2. Tryck på Ikonen för appen du vill ha högst upp på skärmen.
3. Välj Visa upptill på skärmen.
4. Välj den app som skall visas nedtill på skärmen.

Du kan reglera hur stor del av skärmen varje app får, genom att flytta på strecket mellan dem. För att återgå till att bara visa en app, så drar man i det strecket tills den andra appen försvinner.