Sveriges farligaste kvinna

Det här är mest en minnesanteckning för eget bruk, eftersom jag alltid glömmer bort vad denna kvinna hette.

Med jämna mellanrum så hör man olika kvinnor kallas Sveriges farligaste kvinna, och då tänker jag alltid på den kvinna som först fick detta epitet, men jag misslyckas alltid med att komma ihåg vad hon hette.

Madame de Staël (Anne-Louise Germaine de Staël-Holstein) kallades först för Frankrikes farligaste kvinna, av bl.a. kretsen runt Napoleon Bonaparte.

Det finns många paralleller runt Madame de Staël och vår nutida Greta Thunberg. Både hennes personlighetsdrag och, framförallt, hur hennes motståndare alltid undvek en saklig debatt med henne, och istället ofta ljög om att hon sagt eller skrivit något, eller förenklade hennes argument för att kunna bemöta dem, gick till grova angrepp mot hur hon levde och såg ut, ofta rena lögner, och hotade henne med våld. Likt Greta Thunberg blivit av t.ex. Vladimir Putin, var hon också utsatt för kostsamma, omfattande och systematiska hatkampanjer, bekostade och samordnade av den tidens personer med makt. En stor skillnad mellan "vår" Greta Thunberg och Madame de Staël, är att Madame de Staël, med kortfattade uttalande ibland kunde drämma till med rena personliga smädelser, utanför själva sakdebatten, som alltid var väldigt elegant formulerade och träffade där motståndaren var som svagast.

Madame de Staël var känd för sin rakbladsvassa tunga och totala orädsla när det gällde sin egen säkerhet. Hon högg till direkt om någon sade något hon ogillade, och förintade nästan alltid totalt de hon debatterade med. Många kritiserade henne bakom hennes rygg, ofta med ganska barnsliga påhopp, och ibland rena lögner, om hennes personliga liv och utseende, men få vågade försöka kritisera henne ansikte mot ansikte. Debatter med henne slutade ofta med att motståndarna ljög om vad de ursprungligen sagt, eller menat, och att de klagade på att Madame de Staël borde lyssna bättre på vad de "egentligen" menade.

Hon höll en politisk, filosofisk och litterär salong i Paris under, och runt, revolutionensepoken, och kallades då Drottningen av Paris.

Hon förbjöds att besök a Île-de-France (regionen där Paris ligger), av Napoleon Bonaparte, när han blev kejsare. Det påstods att hon var den enda personen som Napoleon Bonaparte var verkligt rädd för, och att hon fått honom att skaka av skräck genom en del av sina uttalanden, och även fått honom att stamma i frustration när han försökte debattera med henne. Under början av sin landsflyckt, så utgjorde hon kärnan i ett nätverk av internationella revolutionärer och fritänkare: Coppet gruppen, som lämnade tydliga avtryck i många länders historia och utveckling.

Hon gifte sig så småningom med svensken Erik Magnus Staël von Holstein. Gustav III gjorde sitt bästa för att hindra henne från att resa till Sverige, och senare lyckades han försena han hennes sociala debut i Sverige, men så småningom drev hon en salong även här i Sverige, även om det bara varade under ett par år innan hon blev för gammal för att orka fortsätta. Både Gustav III och, senare, kronprins Karl Johan/Karl XIV Johan var livrädda för henne, men misslyckades med att hitta ett legitimt skäl att kasta ut henne ur Sverige (inte ens efter att Gustav III gjort sig själv till envåldshärskare (diktator)). Både Gustav III och Karl Johan var kända för att vara debattglada, och för sina höga oratoriska förmågor på franska och latin, men de lärde sig fort att inte öppna sina munnar i närheten av henne, eller själva skriva något som kunde få henne att hugga (men uppmuntrade/lurade ofta andra att göra det).

I Sverige skrev hon en memoar, som inte täcker en bråkdel av allt otroligt hon råkat ut för, eller allt otroligt som hon själv gjort. Kanske ville hon inte låta som hon skröt eller överdrev, trots det fick hon kritik för att överdriva sin egen betydelse, i memoaren, av sin samtid.