Tre saker alla borde ha i frysen

Det här är de tre saker, som konstigt nog inte går att köpa som färdig frysvara, som lyfter, snabbar på, och förenklar vardagsmatlagningen, och som jag tycker alla borde ha, alltid till hands, i sin frys:

1. Mirepoux. Är en blandning av ungefär lika delar, hackad, stjälkselleri och morot, och (oftast) en nästan lika stor mängd lök, som sellerin och morötterna ihop. Så som jag fryser in den, så brukar jag låta den sjuda ihop med lite olja i en kastrull. Det är inte frågan om att steka eller fräsa, bara låta grönsakerna ge ifrån sig vätska, mjukna, och krympa i volym, på ganska låg värme. Om man gör mirepoux för att använda direkt, och inte frysa in, så kan den, till vissa rätter, vinna på att fräsas tills den får färg, eller att ugnsrostas, så att den får färg, men skall den frysas in, så blir den ofta osmaklig, efter frysningen, om man gör så, och hållbarhetstiden minskar betydligt.
2. Duchelle. Är en blandning av champinjoner (eller annan svamp) och lök, som fått koka ihop med smör. Volymen brukar krympa till mindre än en tredjedel, och smaken blir väldigt koncentrerad.
3. Beurre manié. Är lika delar smör och vetemjöl, som mosats ihop till en jämn pasta. En klick beurre manié som rörs ned och får koka någon minut, i t.ex. en soppa eller sås, ger en tjockare konsistens och en glansig lyster, med minimal risk för att redningen klumpar sig. Många klassiska recept, speciellt franska, är avreda med beurre manié. Om jag inte prövar ett recept för första gången, och därför följer det till punkt och pricka, så är det inte beurre manié som jag, i första hand, brukar avreda mat med, jag gillar andra avredningsmetoder bättre. Men jag tycker beurre manié är ett fantastiskt verktyg, att ha till hands, för att rädda något som man lagar till, om det inte tjocknar som det skall, eller om något inte blir så slätt i konsistensen, som man vill, eller om rätten ser matt, livlös och tråkig ut. Vetemjöl ger inte en klar redning, vill man ha en sådan, så får man använda någon annan redningsmetod.

Dessutom, är att frysa in mirepoux och duchelle, sätt som man kan utnyttja extrapriser och säsongsvaror på, eftersom de två smaksättarna kokas ned till en mycket mindre volym, än de färska varorna, och kan sparas väldigt länge i frysen. Mirepoux smakar fortfarande lika bra, efter åtminstone något år i frysen, och duchelle kan man förvara där i åratal. Jag brukar dessutom få stjälkselleri över, eftersom hela bunten inte går åt i mitt enpersonshushåll, och fryst mirepoux är ett enkelt sätt att ta vara på den, innan den börjar vissna. Har sellerin redan vissnat för mycket för att göra mirepoux, så brukar jag koka buljong med den, tillsammans med andra vissna grönsaker, som sedan silas bort (rosta gärna grönsakerna i ugn, innan de kokas).

Tips för tillagning

Man kan behöva starta kokprocessen, för mirepouxen och duchellen, genom att tillsätta lite vatten i kastrullen. När kokningsprocessen väl kommer igång, så räcker ofta vätskan inuti grönsakerna, och svampen, för att tillaga dem (själva meningen, är ju att få bort vätska, och koncentrera smaken). Ett annat sätt att få tillräckligt med vätska för att starta kokprocessen, som ibland rekommenderas, är att tillsätta salt, som drar ut vätskan ur grönsakerna och svampen (växtcellernas väggar spräcks av saltet, så att vattnet lagrat i dem kommer ut). Men det blir för mycket salt för min smak.

Lagom stora frysförpackningar

De där små burkarna som pizzasallad brukar komma i, är perfekta i storlek, för att frysa in mirepoux och duchelle. Vid behov, så använder man mer än en sådan burk i rätten man lagar. För beurre manié, är det smidigt att frysa in den i en iskubsform, som man sedan placerar i en plastpåse i frysen.

Min kinesiska femkrydda

En av mina favoritkryddblandningar är kinesisk femkrydda, som går att använda i/till (nästan?) all mat, funkar som bordskrydda, men ingår också i tusentals klassiska recept, inte bara från Kina, utan i rätter från hela Öst- och Syd-asien. Speciellt gott, tycker jag att den är, i stekta rätter med fläskkött, anka, kyckling, olika räkor, havskräftor, eller tofu. Går väldigt bra, som smaksättningskombination, med olika typer av fermenterade bönsåser, och fermenterad/röd tofu (t.ex har jag experimenterat mycket med att göra egen chāshāo). Jag använder den också ofta för att få lite extra piff på europeiska rätter.

Mitt recept innehåller de oftast använda fem grundkryddorna, för kinesisk femkrydda, och det finns många snarlika recept, på nätet, som bara varierar lite i proportionerna emellan dem. Det här är de proportioner som jag fastnat för. Jag kompletterar också de fem grundkryddorna med lite vitpeppar. Det finns varianter, på kryddblandningen, som ersätter sichuanpepparen helt, med vanlig vit- eller svart-peppar, men jag tycker inte det funkar alls. Iställer för, eller ihop med, stjärnanisen och fänkålen, så används ibland andra anis- och lakrits-smakande kryddor, som t.ex. just anis eller lakrits, men jag har inte testat särskilt många sådana varianter. Det är också inte ovanligt att kryddblandningen innehåller någon extra krydda med citrus-toner (t.ex. citrongräs, mandarin-, pomerans- eller bergamott-skal), men jag tycker femkryddan blir mindre mångsidig då; det går lika bra att tillsätta sådana kryddor separat, de gånger det känns som de behövs i en rätt. Sichuanpeppar har en diskret, men fortfarande tydlig, citruston, som aldrig tar överhanden i rätter, på det sätt som många andra citrus-aktiga kryddor ofta gör.

⚠️ För de som aldrig ätit sichuanpeppar innan, så får jag väl också varna för, att den ger en kittlande och, i större mängd, en bortdomnad känsla i munnen. Det är så alla reagerar och är helt ofarligt. Det beror inte på någon allergisk reaktion, eller något annat otäckt.

Ingredienser

"Delar" avser volym. Använd lite större "delar", av hela kryddor än av färdigmalda, eftersom kryddorna krymper i volym vid malning.

• 4 delar sichuanpeppar
• 1 del vitpeppar (rosta ej, då försvinner pepprigheten, och ersätts av en bitter smak)
• 4 delar stjärnanis
• 4 delar fänkålsfrön
• 3 delar kassiakanel (den typ av kanel som oftast kallas bara "kanel" i svensk handel, och är vanligast). Köpa färdigmald är enklast, eftersom den ändå inte skall rostas (tycker jag).
• 1 del nejlika

Redskap

• Glasburk med lock

För hela kryddor behövs också:

• Spisplatta
• Torr kastrull eller wok
• Sten-, porslins- eller metall-mortel (inte trä)
• Sil, och tallrik, el. dylikt, att sila till (ev. kastrullen)

---

Både kryddor köpta som hela och färdigmalda, går att använda. Hela kryddor (utom vitpeppar och kanel) rostas innan mortling.

Sichuanpeppar, stjärnanis, fänkål och nejlika, blir mycket godare rostade. Och behöver då vara hela när de rostas. Försöker du torr-rosta finmalda kryddor (färdigmalda kryddor på burk, är ofta väldigt finmalda),så bränner de bara vid, så att de smakar bränt, bittert och osmakligt.

Steg för steg

Torr-rosta hela kryddor i kastrullen tills det luktar gott, rör om eller skaka om lite vid behov. Säkrast är att rosta varje krydda för sig, då slipper du riskera att de blir olika mycket rostade, och minskar risken att någon av dem blir bränd; men är du djärv, så kan du rosta alla samtidigt

Mortla alla hela kryddor, sila, mortla om det som fastnade i silen, om det för för grovt, upprepa tills klart. Om något är svårmortlat, så kan det vara att det inte är tillräckligt torrt, och behöver rostas om.

Blanda alla kryddor i glasburken (lättast är att skaka burken, med locket på, om det finns tillräckligt med tomrum för kryddorna att röra sig i den). Förvara burken med locket på.

Viktigt att verktyg och burk är torra, så att inte kryddorna blir fuktiga.

S&P index och SPDR-fonder har missledande namn

State Street har börshandlade fonder (ETF), som marknadsförs under varumärket SPDR™ i USA och Europa. Under det varumärket, har de ett antal fonder som marknadsförs under paraplybeteckningen Dividend Aristrocrats.

Tyvärr är fondfamiljen SPDR Dividend Aristrocrats bara något av en ploj för att åka snålskjuts på det goda ryktet som en ETF, från ett annan fondförvaltare, har, (ProShares S&P 500 Dividend Aristocrats ETF (NYSE:NOBL)). En fond som blivit väldigt framgångsrik, både i popularitet och hur bra den fungerat.

State Street/SPDR "Dividend Aristrocrats"-fonder, fungerar inte alls på samma sätt som den ursprungliga ETFen de snott namnet från. Både begreppet Dividend Aristrocrats och ETFen NOBL har länge varit väldigt omskrivna i positiva ordalag, och det är lätt att luras att tro att State Strees ETFer fungerar likadant och är lika bra.

Att State Street döpt om alla sina fonder till något med SPDR i namnet, är också ganska missvisande. SPDR var ursprungligen namnet på deras mest populära fond. Men de övriga fonderna, är väldigt olika denna.

Dividend Aristrocats

Utdelningsaristrokrater, är ett mycket omskrivet begrepp, med en tillhörande investeringsstrategi.

För att ett bolag skall kallas utdelningsaristrokrat, så måste dess aktie dels vara med i S&P 500, och dels ha gett en, varje år, ökande utdelning under 25 på varandra följande år.

Investeringstrategin innebär att man enbart investerar i utdelningsaristrokrater, och använder alla utdelningar till att köpa ytterligare aktier, av samma sort, som gav just den utdelningen.

Det finns många studier som visar på att en återinvesterande totalavkastning, för aktier i bolag som är utdelningsaristrokrater, över lång tid går bättre än de flesta andra amerikanska bolags aktier.

Det finns ett index: S&P 500 Dividend Aristocrats Index, som omfattar alla utdelningsaristrokrater, viktade efter börsvärde, med (fiktiva) utdelningar återinvesterade som beskrivet ovan. Indexet ombalanseras i januari, april, juli och oktober. Detta index konstruerades av S&P, på uppdrag av fondförvaltaren ProShares.

Det har gjorts många studier över hur bra detta index går.

Resultatet av studierna har ofta visat att detta index, över lång tid, ger likvärdig, eller bättre, utveckling som andra index och andra investringsstrategier. Men att indexet har lägre volatilitet, än för andra likvärdigt snabbväxande index och strategier.

Det finns en väldigt framgångsrik ETF som följer detta index: ProShares S&P 500 Dividend Aristocrats ETF (NYSE:NOBL). Ursprungligen kallad ProShares Dividend Aristocrats ETF.

Någon liknande ETF finns inte tillgänglig för oss svenska småsparare.

Utdelningsaristrokrater som inte är riktiga utdelningsaristrokrater

Indexutvecklaren S&P Dow Jones Indices, tagit fram väldigt många index, som kallar sig något med "Dividend Aristrocrats". De flesta är framtagna på uppdrag av State Street, och är indexen bakom deras "Dividend Aristrocrats"-ETFer, det finns också andra fondförvaltare som baserat fonder på dem. Konstigt nog verkar UBS, än så länge, vara den enda med en fond baserad på det första indexet: S&P 500 Dividend Aristrocrats.

Dessa ETFer/index täcker olika geografiska områden, ESG poäng, och även olika storlekssegment av bolag efter börsvärde. Det ursprungliga begreppet Dividend Aristrocrats omfattar bara jättestora USA-baserade bolag.

Att utvidga begreppet utdelningsaristrokrat, så att det även kan gälla aktier utanför USA, är kanske en bra idé. Problemet med dessa index och ETFer, är att de också släppt på alla andra krav, inte enbart de geografiska. På så sätt åker de bara snålskjuts på begreppet, troligtvis utan att dela några av de positiva egenskaper, som forskning kring "riktiga" utdelningsaristrokrater visat på.

Om jämförbara höga krav skulle ställas på de aktier som ingår i de nya "Dividend Aristrocrats"-indexen, som i det ursprungliga begreppet utdelningsaristrokrat, så skulle nästan inga sådana index kunna skapas. Det skulle inte gå att hitta tillräckligt många bolag som uppfyller kraven, på de flesta börser utanför USA.

Utdelningskrav

Utanför USA, är det inte tradition att bolag sköter sina utdelningar likadant, som är vanligt i USA. De flesta börsbolag i USA, har som mål att alltid ge kontinuerliga och ökande utdelningar, även under svackor då bolaget inte går så bra (då går en högre andel av vinsten till utdelningar, än under bra år, det är inte ovanligt att Amerikanska bolag lånar pengar till utdelningar). Den Europeiska traditionen, för hur storleken för utdelningar skall bestämmas, är att utdelningen bestäms utifrån en fast andel av något vinst- eller kassaflödesmått. Ägandet av börsnoterade bolag utanför USA, har länge domineras av instutitioner och det finns väldigt lite aktieägare som är småsparare, dessa instutioner värderar andra egenskaper hos en investering högre, än en jämn och förutsägbar ström av utdelningar. Andelen småsparare aktiva på börserna i USA, har sedan 1920-talet varit väldigt hög, även om andelen fallit under de senaste decennierna. Dessa småsparare gillar bolag med en oavbruten ström med förutsägbara och alltid ökande utdelningar. Man kan jämföra ägarbilden i USA, med mer typiska länder, t.ex. Sverige, där småsparare inte ens i praktiken hade möjlighet att handla på börsen, förrän 1992, och det inte blev någorlunda enkelt att göra det förrän 1998. Även om svenska småsparare aktiva på börsen ökat explosionsartat (med startskott 1999, efter att Avanza fick sin nuvarande form), så dominerar fortfarande stora instutitioner svenskt börsbolagsägande.

S&P 500 har stränga, och annorlunda, urvalskriterier

Få börsindex, utanför USA, ställer lika höga kvalitetskrav på de bolag som får ingå, som för S&P 500.

De nya "Dividend Aristrocrats"-indexen, är baserade på andra S&P-index, som inte ställer i närheten lika höga krav på de aktier som ingår i dem, som för S&P 500.

Urvalet av aktier som skall ingå i S&P 500 är en manuell process, och indexet fungerar därför annorlunda än för alla andra index som S&P har, förutom de index de har som består av ett delurval från S&P 500, baserat på något ytterligare kriterie.

De flesta andra börsindex, som används idag, använder en helt automatiserad process för att välja vilka aktier som skall ingå.

Huvudmålet för S&P 500, är att aktieurvalet, skall återspegla USAs ekonomi. Med alla företagsbranscher som är aktiva i USAs ekonomi representerade. Urvalet av vilka bolag, som ska representera vilka branscher, är helt manuell. Det är helt enkelt en grupp experter i ett möte, som bestämmer det varje kvartal

I likhet med mer moderna index, så måste dock bolagen i urvalet, uppfylla en mängd fasta kriterier, som bland annat ställer krav på bolagets ekonomi, och hur lätt det är att handla aktien på börsen.

Viktningen av aktierna i indexet), sker efter börsvärde. Vilket går emot det uttalade huvudmål att indexet skall återspegla den amerikanska ekonomin. Vissa bolag väger tyngre på börsen, än vad deras branscher väger i USAs ekonomi, för andra bolag är det tvärtom.

Ett påstående som hörs ofta, är att indexfonder, och andra passiva fonder, går mycket bättre än aktiva fonder, eller om man har en aktieportfölj baserade på egen stockpicking. Generellt sett finns det ingen vetenskaplig grund för detta. Idén kommer från riktiga studier där man jämfört fonder, börsportföljer och urvalsstrategier, med indexet S&P 500, eller fonden Vanguard S&P 500, och där S&P 500, eller Vanguard-fonden, nästan alltid gett överlägsen avkastning, utom under korta perioder. Men sedan har många generaliserat resultatet från dessa studier, till att gälla alla index-fonder, passiva fonder, och index. Det finns också studier som visar att fonder med låga avgifter, generellt går bättre än fonder med höga avgifter, som har liknande inriktning; passiva fonder har ofta lägre avgifter.

Fonden Vanguard S&P 500, är inte tillgänglig för oss i Sverige. Men Vanguard har en likadan europeisk fond, som tyvärr kräver en väldigt hög förstainvestering, ganska höga minimiköp, och som bara går att köpa direkt från Vanguards europeiska dotterbolag.

Som tur är finns också en ETF, som är lättare att investera i för oss svenska småsparare: Vanguard S&P 500 UCITS ETF USD Dis.

Vanguards UCITS ETF-variant, följer S&P 500 lika bra, som de andra Vanguard S&P 500 fonderna, har lika låga löpande avgifter och ger samma utdelningar, vid samma datum. Men det finns tyvärr en spread-avgift (som uppstår när det inte redan finns några matchande köp- eller säljordrar, till den order man lägger, på marknaden, men en market maker omedelbart går in och lägger en matchande order till den man lagt, market maker för Vanguards fonder är Vanguard själva).

S&P 500 Dividend Aristocrats Index är likviktat

Som nämt ovan, så är ju S&P 500 Index   viktat efter marknadsvärde.

S&P 500 Dividend Aristocrats Index, som består av de aktier, i S&P 500, som haft ökande utdelning i 25 år, är däremot likviktat.

Eftersom urvalet fortfarande baserat på S&P 500, bara med ett extra urvalskriterie ovanpå, så innehåller fortfarande S&P 500 Dividend Aristocrats Index bara bolag med högt marknadsvärde, och hög likviditet.

S&P 500 Dividend Aristocrats Index viktas också om fyra gånger om året.

Inte 25 år av växande utdelning.

De nya "Dividend Aristrocrats"-indexen kräver inte 25 år av växande utdelning. Det varierar hur höga krav på utdelningen aktieurvalet till de olika nya "dividend aristocrats"-indexen har. De har krav på mellan 7-20 års kontinuerlig utdelning, en del med krav på att ingen sänkning skett, andra med krav på årliga höjningar, men vissa bara att en utdelning skett.

SPDR eller SPY, den första börshandlade fonden

SPDR var ursprungligen en förkortning för Standard & Poor's Depositary Receipts.

Själva fonden kom till som ett svar på en rapport från Securities and Exchange Commission (SEC), som gällde börskraschen 1987, kallad Svarta måndagen). En bidragande orsak, till den kraschen, var att många finansiella instutitioner var tvungna att samtidigt sälja alla enskilda aktier i S&P 500, för att följa sina regler, i olika typer av försäkringar och andra produkter. Ett problem uppstod genom att olika bolag i indexet, hade olika efterfrågan, så säljordrar gick igenom ojämnt.

En del av problemet var alltså att S&P 500 inte kunde handlas som en enhet.

Därför gick ett antal aktörer, år 1993, ihop och skapade en börshandlade fond (ETF) som omfattade alla aktier i indexet.

Det innebär också att de skapade den första riktiga börshandlade fonden (ETF, Exchange-Traded Fund) i världen

Fonden var alltså inte ursprungligen tänkt som en sparprodukt, utan som ett hjälpmedel i den dagliga rutinen för olika finansiella tjänster.

Med daglig handel, i fonden, som en del av rutinerna för många stora instutitioner, var handeln i SPDR nästan garanterat lika stor varje dag. Så fonden blev lätt att köpa och sälja över börsen, med så gott som ingen väntetid. Dåtidens sparprodukter var inte lika enkla att handla. Sålde man en vanlig sparfond så fick man vänta minst en vecka innan man fick ut pengar, och andra sparproduktet innebar ofta oförutsägbara fördröjningar, ibland på flera veckor, mellan att någon behövde pengar, en avslutad sparprodukt, och när de till slut fick ut pengar. Därför växte den nya fondens popularitet bland vanliga sparare.

Den ursprungliga SPDR-fonden kallas nu för SPDR S&P 500 trust, och har tickern SPY, på New York-börsen.

Nästan samma produkt finns som en UCITS ETF från State Street, att köpa på Avanza. Men den är inte längre den bästa S&P 500 ETFen på marknaden (iaf inte för småsparare), och det existerar också, idag, en stor en mängd andra ETFer, med andra inriktningar.

Fotnot SPY är fortfarande en populär ETF bland mer avancerade Amerikanska småsparare. Men det är inte för att själva ETFen i sig är särskilt bra, utan för att det det vuxit fram en stor marknad i olika andra värdepapper runt SPY, t.ex. köp- och säljoptioner. Så om de t.ex. vill knåpa ihop en täckt köpotion för S&P 500, är det enklast att göra det med SPY.

Unilever, omorganisation, och utsvävningar om utvecklingsmarknader och illasinnade rykten

Unilevers omorganisation

Unilever gjorde en omorganisation 1 juli (jag ligger efter i min läslista).

De har redovisat siffror bakåt för den nya indelningen

https://www.unilever.com/investors/results-presentations/other-reporting-announcements/unilever-business-group-restatements/

Unilever kommer att sluta redovisa siffror för enskilda länder i sina finansiella rapporter, och kommer istället bara ange siffror för större geografiska områden. Men det är, trots det, några länder omnämnda med namn i denna rapport.

Utvecklingsländer

Det enda, som jag egentligen blev lite överraskad av, var hur stor del av 2021s omsättning som de fick från vad de räknar som "emerging markets": 58%.

Mycket av Unilevers traditionella geografiska fotfäste, i utvecklingsländer, går tillbaka till Brittiskt och Nederländskt kolonialvälde.

Jag visste sedan tidigare, att Unilever, enda sedan kolonialtiden, är jättestora i Indien (landet på 2:a plats i befolkningsmängd), Indonesien (3:e störst befolkningsmängd), och Nigeria (6:e störst befolkningsmängd), och inom många andra Afrikanska länders detaljhandel, t.ex i Sydafrika. Men även om detaljhandeln växer snabbt i många områden i Afrika (tror det gått ganska många år sedan jag såg några riktiga siffror), så är det nog så att i många, och geografiskt stora, områden, i Afrika, producerar nog folk fortfarande det mesta de behöver själva, eller byter till sig från andra personer i närområdet.

Unilever har också, sedan några genarationer, varit väletablerade i Brasilien (5:e störst befolkningsmängd i världen), även om marginalerna där varit (är?) låga, och Brasilien är inte omnämnt med namn i rapporten. Historiskt har också Pakistan (4:e störst befolkningsmängd) och Bangladesh (7:e störst), varit stora marknader för Unilever, men även de omnämns inte alls i denna rapport. Pakistan och Bangladesh var del av Indien under Engelskt styre.

Men vad jag inte visste, var att Kina (1:a i befolkningsmängd, mer än 4× större än tvåan USA) växt sig så viktigt för Unilever. Unilever har varit verksamma i Kina sedan 1978, men fram till millennieskiftet, så var det främst ett land som de producerade från, och inte en stor marknad. Enligt denna presentation, var Kina Unilevers 3:e största marknad 2021: https://www.unilever.com/investors/results-presentations/unilever-china-a-presentation-for-investors/

Vinner mark, men också illasinnade rykten

Unilever verkar vinna mark i utvecklingsländer (återigen, dåligt med data publicerat från Unilever) både i, och i närområdet utanför, de gamla kolonierna. Vilket, för vissa marknader, borde innebära att de kunnat komma över en del av det gamla agg mot dem, som funnits kvar, sedan några av de företag, som uppgått i Unilever, var med och medverkade i hårdexploatering under kolonialstyre (t.ex. Royal Niger Company, eller African & Eastern Trade Corporation). Även om det inte handlar om några stora summor (för ett så stort företag som Unilever), så har Unilever, sedan 90-talet, finansierat mycket av uppbyggnad inom infrastruktur, skola och näringsliv, inom de marknader där de haft dåligt rykte. En bra investering, nu när det (antagligen) inte bara bättrat på deras rykte där, utan också hjälpt dessa länders ekonomier att växa med raketfart, ledit till ökad urbanisering, industrialisering och minskad självhushållning, och därmed många fler detaljhandelskonsumenter.

Unilever har också infört hård kontroll, för att upptäcka om t.ex. slavarbete eller barnarbete förekommer i deras leverantörskedjor. Fram tills för något år sedan, så pågick en väldigt orättvis hatkampanj på nätet, med krav på bojkotter, mot Unilever för att de hade haft underleverantörer som använde barn- och slavarbete. Vilket var riktigt orättvist att kritisera dem för, eftersom det var Unilever:s egna (visserligen då ganska nya och väldigt förbättrade) interna kontroller som upptäckt att barn- och slavarbete förekom (och en hel del annan arbetarexploatering) i deras leveranskedjor, och det var Unilever själva som larmade media och gjorde det känt för omvärlden. Omedelbart efter att detta upptäckts, flera år innan hatkampanjen ens börjat, så deklarerade Unilever att de inte skulle förnya, eller utöka, kontrakt med dessa underleverantörer, om dessa inte kunde bättra sig och uppfylla de krav internationella regelverk kräver. Redan innan hatet spreds, så hade processen att byta leverantörer, varit något som redan gjort ett tydligt negativt avtryck i flera av deras årsredovisningar, men vilka internet-aktivister bryr sig om att läsa årsredovisningar, eller kolla upp fakta öht.

På tal om illasinnad ryktesspridning. För några år sedan, så spreds också, som del i en ryskstartad desinformationskampanj, ett rykte på nätet, där den hjärt-symbol (Unilever heart brand), som ingår i loggan för alla Unilevers olika glassmärken (t.ex. i sverige välkända GB Glace), påstods vara en symbol använd av pedofiler. De personer som sedan utgjorde kärnan för denna ryktesspridning, var samma personer som också hårdnackat spred lögnerna om det s.k. pizzagate (*engelska) även efter att dessa teorier motbevisats grundligt (pizzagate har, utan hårda bevis, också påståtts startat från Ryssland). Pizzagate påstod att barn kidnappades och våldtogs av politiker i Demokratiska partiet i USA, och hölls inspärrade i källaren på en pizzeria i Washington D.C. Polis, journalister, en arkitektfirma, och många, många andra personer, har undersökt byggnaden, och konstaterade att det inte fanns någon källare där, eller några andra dolda utrymmen som man kunde hålla barn fågna i. Pizzagate, heartbrand-ryktet, och många fler konspirationsteorier blev senare del i en störra konspirationsteori (tillsammans med riktig information om riktiga pedofili-ringar), om en statligt kontrollerad pedofili-organisation i USA, den s.k. Pedogate. Pedogate var ett syniskt försök tjäna pengar på pizzagate och liknande trender, genom att sälja böcker och andra varor, och vann aldrig lika mycket efterföljare, som de konspirationsteorier den till stor del baseras på, hade som mest. Men tyvärr ploppar en del tokerier från Pedogate, upp på nätet med jämna mellanrum.

Veganska kolbullar

Kolbullar

Kolbullar är en urgammal svensk rätt, som var populär mat hos lag med kolare, därav namnet. Kolning innebar mycket hårt arbete, som krävde mycket energirik mat, men också långa perioder av dötid, då man behövde sitta och passa kolmilan. Mycket av denna dötid användes till matlagning, och kolarna var kända för att äta god mat, tillagad på väldigt enkla och billiga ingredienser.

Wikipedia har en artikel om kolbullar, som inte stämmer alls med hur jag lärt mig att göra dem. Antagligen gjordes de olika i olika delar av landet, och under olika perioder, och olika av olika personer. Det recept jag baserar mina veganska kolbullar på, är från Västergötland och, antagligen, från tidigt 1900-tal.

Efter att jag först skrev denna blogg-artikel, så har jag upptäckt att det finns en omfattande, nutida, rörelse med friluftsfolk, hembygdsmänniskor och skolor, som fortfarande lagar kolbullar. Det finns t.o.m. speciella kolbullepannor att köpa (som, eftersom de har ett långt skaft som gör dem ostadiga, jag inte skulle våga använda för att fritera något över en öppen eld). De gör alla kolbullarna i form av en tunn smet, som de, till skillnad från mig,  häller direkt över fläsktärningarna, och steker med mycket mindre fett än jag fick lära mig, så det blir en slags tunn fläskpannkaka. De gör ofta smeten färdig i en PET-flaska, innan de går ut i skogen. Vilket jag betvivlar är någon av de gamla kolarna gjorde, smet är inte lätt att hälla ur en glasbutelj. Jag har hittat (och läst tidigare) många äldre skrivna källor, som skriver om att man åt kolbullar, men inga som beskriver, i tillräcklig detalj, hur man gjorde dem förr. Så jag har inte kunnat verifiera, ifall det moderna sättet att göra dem, överensstämmer med det historiska. De verkar väldigt goda i vilket fall, och verkar vara något som förgyller upplevelsen även i modernt friluftsliv.

Som jag lärde mig göra kolbullar, så steker man först amerikafläsk i små tärningar. Amerikafläsk var ett ryggfläsk från feta suggor, som var hårt insaltat och importerades från USA. Fetthalten låg på 50-80%. Sedan tar man vara på det väldigt salta fettet, och friterar kolbullarna i det. 

Man serverar hela härligheten: de knaperstekta, salta, fläskbitarna och de frasiga, mycket salta, kolbullarna, med en krämig kärna, med lingon, som de i laget som inte var med och lagade mat, under tiden plockat i skogen. Kolbullar lagade i skogen, får också en lätt rökig smak, från eldstaden man lagar dem över.

I brist på amerikafläsk, så kunde man också använda ister. Eller en kombination av, svenskt, mindre fett,  fläsk och ister. Men de gamla kolmilare, som jag träffat, förespråkade amerikafläsk. Själv har jag aldrig smakat amerikafläsk.

Kolbullarna får mer fras, om man använder en lösare smet med mer vatten. Vattnet bubblar då bort och lämnar hålrum i kakan, där fettet kan komma åt att fritera dem frasiga. Förutom att kolbullarna då blir extremt feta och ohälsosamma (och goda), så gör vattnet att det skvätter mycket hett fett. Vilket inte är så trevligt inomhus, så mitt recept innehåller ett minimum av vätska.

Istället för fläsk och ister, så använder jag en god rapsolja. Rapsoljor kan skilja mycket i smak: De kan ha en obehaglig rå fisksmak. Kan smaka väldigt beskt. Ha en god nötig, eller köttig, smak. Eller inte smaka just någonting.

Raps lämpligt för matolja, korsades fram först 1970. Innan dess var rapsen lätt giftigt, och användes mest till tillverkning av olika smörjoljor och lampoljor (använda utomhus, eftersom det stank fiskaktigt när oljan brann). Jag minns att under min barndom, så hade rådjur ibland ätit för mycket av den giftiga rapsen och dött, så det låg döda rådjur i, eller nära, rapsfälten.

Mina veganska kolbullar

Redskap

• En spisplatta
• Liten stekpanna, med kant. De säljer billiga små stekpannor, med en diameter på 14 cm, avsedda att steka ett egg eller göra en omelett i, som jag tycker är idealiska för kolbullar. En mindre panna gör att man behöver mindre fett att fritera i.
• Stekspade
• Bägare med pip (att blanda smeten i, och hälla med)
• Visp
• Lock, eller något annat att kväva en fettbrand med

Ingredienser

• Rapsolja
• 2 delar mjöl, antingen bara kornmjöl, eller 1 del kornmjöl + 1 del skrädmjöl
• 3 delar vatten
• Salt

Tillagning

Vispa ned mjölet i vattnet, till en tjock smet. Vispa ner salt.

Låt smeten stå och svälla några minuter.

Hetta upp ungefär en halv centimeter olja i stekpannan. 

Nivån på oljan bestämmer hur tjocka kolbullarna blir. Smeten kommer först flyta ut till nivån med oljan, sedan puffa upp lite och flyta upp från botten på pannan.

Oljan skall vara ganska het. 5:an på min elspis

Häll i lite av smeten i mitten på pannan. Den flyter ut till tjockleken på oljenivån. Kolbullen skall inte täcka hela pannan, utan ligga och guppa fritt i fettet.

När ovansidan på kolbullen stelnat tillräckligt för att vända den, gör det.

Vänd några gånger, tills bägge sidor verkar spröda. Akta så du inte skvätter het olja och bränner dig.

Fyll på med olja när det behövs. Se till att den är het innan smeten hälls i.

Fortsätt fritera kolbullar tills smeten tar slut.

Servera med rårörda lingon. Och i brist på fläsk, kanske någon annan passande proteinkälla.