Den här artikeln ingår i serien, av blogginlägg, om hur jag söker en webbläsare för min telefon.
Opera
Opera är en ursprungligen norsk webbläsare, som numera ägs av ett kinesiskt företag.
Opera är baserat på öppen källkod från Chromium, men innehåller också enorma mängder properitär kod.
Varför inte Opera är webbläsaren för mig
Opera kräver att man registrerar sig hos dem, och blir en del av deras ekosystem av appar och molntjänster. Annars funkar nästan ingenting i appen.
Jag installerade Opera, men efter att ha läst deras användarvillkor, så backade jag ur, och avinstallerade appen. De ger sig större friheter än Google och är dessutom ett kinesiskt bolag, så om de gör något fult, så kan inga domstolar, lagar och regleringar från Sverige och EU komma åt dem.
Dessutom var användargränsnittet för krångligt, och appen verkar ha en hög inlärningströskel.
Min tidiga historia med Opera och Internet
När jag först fick tillgång till Internet, så var Gopherspace fortfarande mycket större än Webben, social media bestod av Usenet, och alla på nätet var fortfarande otroligt artiga, vänliga och hjälpsamma, speciellt mot nybörjare. Den nuvarande internetkulturen, tillkom först när användare av AOL (s.k. AOL-barbarer), fick tillgång till internet, och flyttade över sin egen aggresiva och ohövliga kultur, som växt fram på AOL:s egna datornät, till Internet. De flesta internetanvändare, som man fick kontakt med, var amerikaner, och antingen hade de anknytning till universitet, eller så var de döva och/eller blinda. På den tidens Internet, så märktes det inte direkt om någon var blind eller döv, och eftersom nästan allt var text, så funkade punktskriftsterminaler för att komma åt allt viktigt innehåll på nätet. Så Internet blev en oas för blinda och döva, där de var som alla andra där, och blev bemötta precis som alla andra.
Min första webbläsare var en klon av NCSA Mosaic, som var utökad så att den kunde visa en graf över alla länkar ut från en hemsida, och över länkar från de länkade sidorna (det ansågs oartigt om en hypertextsida, som inte var en länksamling, hade fler än 6-8 länkar).
Webben bestod av enbart hypertext. Webbsidor kunde ha olika nivåer av rubriker (som på de flesta webbläsare visades i samma storlek som övrig text, men med andra färger, Mosaic var ett av få undantag som visade rubriker som större text), och visa betonad text (annan färg/inverterad färg, eller fet, eller lutande). Men inte något mer, inga bilder, inget ljud, inget interaktivt material (annat än länkar att byta sida med), bara text. Hypertexten kunde länka till en bild-, eller ljud-fil, men dessa fick laddas ned och öppnas med ett annat program än webbläsaren.
Visserligen kunde Mosaic visa bilder i sin text. Men eftersom de flesta fortfarande använde andra webbläsare, som inte kunde visa bilder, så användes aldrig den möjligheten till att bära någon information.
Sedan kom Netscape (en annan klon av Mosaic) och webben utökades till att bli mer interaktiv. Så att det t.ex. gick att göra sidor som man direkt kunde beställa varor från genom att fylla i och skicka formulär (men inte betala på sidan, det kom en faktura, tidigare hade man behövt skriva epost för att beställa varor från nätet). Netscape blev den mest använda webbläsaren, och naturligtvis började de flesta sidor visa bilder ihop med texten, det var revolutionerande. Dessutom utökades de olika sätt man kunde formatera texten på, i Netscape, webben blev mer grafisk.
Jag blev tvungen att byta till Netscape, för att kunna fortsätta använda webben.
Microsoft (som just bytt namn från Micro Soft) hade motarbetat Internet med en riktigt otäck smutskastningskampanj, och ville att alla skulle använda deras eget nätverk MSN (Micro Soft Network). MSN:s sidor stödde inte hypertext, utan använde ett riktigt förfärligt sidoformat, där allt bestod av klickbara bitmappsbilder av otroligt låg kvalité (ofta var bilderna på text helt oläsbara, och allting annat fick man gissa vad det föreställde), och allting kostade pengar att använda, mycket pengar, ofta hundratals kronor per klick. Allt sidinnehåll, på MSN, kom från stora bolag (som Microsoft gjort sidorna för), med produkter att sälja, det fanns också en chat-funktion och epost (som gudskelov använde riktig text istf bilder), men bara för kontakter med andra användare av MSN.
Nåväl, ingen var intresserad av att använda MSN, även om Microsoft lyckade lura av en del företag pengar för att skapa sidor där. [ MSN kom förinstallerat på min windowsdator, och fungerade även för mig i Sverige, fast Microsoft inte sagt något om att MSN fanns tillgängligt för Sverige. Antagligen var det bara ett kortvarigt experiment här. Jag använde bara MSN två gånger, och det var mer än nog. ]
Jag var en tidig användare av Microsoft Windows 95 (som först hade inbyggt stöd för MSN, men det plockades snabbt bort från senare versioner och uppdaterings-CD), men det första jag gjorde, var, naturligtvis, att installerat program för att använda Internet istället.
Microsoft gjorde en kovändning om Internet. De stal en webbläsare, Internet Explorer (också baserad på Mosaic, förstås), genom att lova utvecklaren av den, att han skulle få provision från försäljning av webbläsaren, för att sedan ge bort Internet Explorer gratis till sina kunder (om du betalat för Windows 95). Nyare versioner av Windows 95 kom också med inbyggt stöd för Internet.
När sedan Microsoft, genom utökningar i Internet Explorer, försökte göra om webben till att kunna användas mer kommersiellt, så gjordes webben om så mycket, att sluta vara ett världsomspännande nätverk av hypertextsidor, till att bli något helt annat (som definitivt inte fungerade med en punktsskrifterminal).
Webben blev ännu mer interaktiv, när Netscape utvecklade JavaScript.
Nu blev jag tvungen att börja byta mellan Internet Explorer och Netscape, beroende på vilka sidor som jag ville besöka. Vissa sidor funkade bara med IE, och vissa bara med Netscape. Med sidor som funkade för båda, så använde jag Netscape, eftersom IE var ett riktigt buggigt skräp.
Nu dök Opera upp some en räddande ängel. Opera kunde visa många sidor som tidigare enbart kunnat visas i antingen Internet Explorer eller Netscape. Dessutom var programmet stabilt, och kraschade inte som Internet Explorer alltid gjort, och som Netscape börjat göra när det byggts ut för mycket och för fort. Opera var också mycket snabbare än de bägge andra webbläsarna.
Opera var först utvecklat av norska Telenor, för att användas i kundkiosker, för olika typer av självservice. Men senare versioner, byggdes ut, och blev tillgängliga för allmänheten att använda, på hemdatorer över öppna internet.
Jag var en av de tidigaste användarna av Opera utanför Norge. Och programmet var så bra, att jag blev betalande kund, redan första dagen den möjligheten erbjöds.
Med tiden blev Opera mer och mer utbyggt med andra funktioner, än att bara vara en webbläsare, och värre och värre att använda. Och när webbläsaren Mozilla (senare Mozilla Firefox, ännu senare Firefox), blev tillräckligt bra för att använda, så var det en räddare i nöden. Mozilla var baserat på Netscape:s kod. Netscape hade gått i konkurs, och som hämnd mot Microsoft, så hade att de släppt källkoden till sitt program som öppen källkod. Det tog dock många år, innan den källkoden moderniserats, och rättats till, tillräckligt, för att bli bra nog att använda. Under tiden var webbanvändare hänvisade till den allt mer groteskt multifunktionella Opera, eller otroligt buggiga och osäkra Internet Explorer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar